Jag trodde aldrig att jag skulle ta mig tiden att bemöta en recension i en kritikerblogg men det Helena Lie skriver i dagensbok.com rör så direkt vid en bevekelsegrund för Dantepartiklar att jag i korthet måste förklara varför jag tror hennes läsning leder till ett drastiskt felslut.
Hon skriver att ”det kvinnliga duet” i Dantepartiklar endast uppträder som objekt. Men tänk om det i själva verket är tvärtom: att boken kvalificerar ett begrepp om det kvinnliga subjektet med matris i den Beatrice som den feministiska Danteforskningen har gjort så stora ansträngningar att befria från djupt traditionella läsningar. Vad som då möter är en Jungfru Maria som samtidigt är Medea, som helt osentimentalt är den som initierar till exempel sexuella utbyten, också när dessa tangerar det direkt kontroversiella i tiden, med andra ord hon som vet vad tiden är skyldig henne, och vad hon är skyldig tiden.
Kvinnoporträtten i Komedin är i själva verket häpnadsväckande. Så noteras radikaliteten i Dantes kvinnosyn i partiklarna till exempel genom den ställning poeten ger Francesca, Pia och Piccarda genom att låta dessa kvinnor – samtliga dödade av sina äkta män – vara de första som möter pilgrimen i respektive cantikel. Och så förblir Beatrice Dantes största skapelse, en radikal uppgörelse med trubadurpoesins Beatrice så som hon ännu uppträder i ynglingsverket Vita Nuova, och den första intellektuella kvinnan i litteraturen.
Beatrice är med sina förståndsgåvor överlägsen Dante i allt. Om detta vet den svenska Dantereceptionen ingenting. Man minns med förskräckelse en läsning av den upplyste Ronny Ambjörnsson som i all välmening i håret släpade tillbaka Beatrice till trubadurstadiet. Den internationella feministiska Danteforskningen firar i själva verket triumfer här som ännu lyser med sin frånvaro. Inte heller Olof Lagercrantz såg riktigt detta fastän han borde ha befordrats av Ekelöfs Jungfru.
Beatrice är överlägsen Dante i allt – hon hånar honom ständigt för hans intellektuella tröghet. Han är som ett enfaldigt barn i hennes händer. Ändå uppfattar man inte henne som en ny idealisering. Hon finns. Man känner igen henne. Den levande iakttagelsen segrar hela tiden. Den som tror att den romantiska ironin föddes med romantikerna saknar tidsperspektivet. På ett ställe kallar Dante den luttrade Beatrice amiralen – ”il ammiraglio”, i maskulin form – längre från trubadurpoesins ungmö kan man inte komma.

Har du beskådat
hur Beatrice bleknar,
när andra rodnar? (95.1)

Tyvärr tror jag inte för ett ögonblick att tiden är mogen en sådan radikalisering som bryter med en nattstånden kvinnlig idealisering och även implicerar en mörkare och mycket mer ambivalent människosyn över huvud taget. Celan med sitt mörka eros eller Ekelöf med sitt människoförakt var inte särskilt goda människor och det var inte heller Södergran eller Tsvetajeva eller ens Nelly Sachs – för att nämna de kvinnliga poeter som explicit nämns i Dantepartiklar (implicit finner läsaren Heliga Birgitta, Emily Dickinson, Anna Achmatova, Nadezjda Mandelstam, Mirjam Tuominen, Simone Weil, Birgitta Trotzig, Hertha Müller), vilka samtliga kunde beskyllas än för att vara radikalt kritiskt negativa, än icke-humanistiska, megalomana eller rent av ha sataniska tendenser, sådana vi använder begreppet i poesin.
Så tvingades jag också utförligt förklara för kritikern Magnus Ringgren efter dennes recension i Aftonbladet det moraliska imperativet under hela arbetet med Dantepartiklar att låta Helvete, Skärseld och Paradis mötas så att säga på samma tidsplan, bokstavligt talat konfronteras på samma boksida, ungefär som hos Norén – ”Allt måste accepteras samtidigt” – sedan han beskrivit det han i boken uppfattade som en ”strikt dualistisk värld”…
Jag som var övertygad om att introduktionen av en ”Godhetens ondska” eller ”en skuldmedveten Satan” eller för den delen de snabba omkasten Linksnibelungen/Rechtsnibelungen, guelfer/ghibelliner, fiender/fränder, anark/monark, det egna/det främmande, Maria/Medea, Venus/Medusa, Beatrice/Francesca eller uppfattningen av Beatrice som amiral, meddelade jag honom, jag som var övertygad om att detta var tillräckligt för att kortsluta varje dualism på varje plan, kunde endast le överseende när jag mötte hans påstående.
Det är inte uteslutet att det erotiska temat i Dantepartiklar ska förstås som en form av frustration men om så är fallet är det ur övertygelsen om att sexualiteten – med Pasolini och Birgitta Trotzig – vid sidan av konst och religion är det enda för människan tillgängliga instrumentet för verklighetstillägnelse, och därför intar en aldrig för stor roll i litteraturen eller i människans verklighetsbeskrivning utan omvänt en alltid för liten…
Det finns ingenting i Dantepartiklar som implicerar att det skulle vara särskilt ”synd” om diktjaget. Han är precis på så gott humör som det är nödvändigt att vara medan den större förståelsen för dikten utvecklas.

Olikt Francesca
och Paolo avancerar
vi, i vår läsning. (328.3)

#