Krönika

Tankar från en bokmässa

Gästinformation

Peo Bengtsson har tidigare gett ut romanen Mannen utan ryggrad och driver bloggen Stockholm under ytan. I höst är han aktuell med romanen Kärleken passerade här en gång på Damm förlag.

PeoB
Peo Bengtsson Foto: Lars Trangius

2012 var ett märkligt år på många sätt. Kanske mest för att jag skrev en roman på våren som blev antagen och utgiven redan på hösten samma år. Jag hann inte riktigt med i själen. I samband med att den kom ut, var det dags för den årliga firmafesten på västkusten: bokmässan som jag bara hade hört talas om, men aldrig besökt tidigare.
”Kom ner alla fyra dagarna”, sa min förläggare.
”Vi har ingen stor marknadsföringsbudget, men du får göra det bästa av det!”
Det kändes inte som en vanlig tågresa ner till Göteborg. Vagnarna var överlastade med folk som sneglade på varandra, vi var alla på väg till samma plats, i samma syfte. Aldrig hade jag sett så många manchesterkavajer samlade på ett tåg, inte ens under indieåren, när tåget gick ner mot Hultsfredsfestivalen på nittiotalet.

Inne på mässan var det kalabalik från första minuten. Vi var tiotusentals människor samlade i flera flyghangarer, där syret strax skulle ta slut om ingen slet bort taket. Ingen slet bort taket, syret tog inte slut, men det var så det kändes. Jag stod med min bok i händerna, mitt i en ström av bokälskare och branschfolk, i fyra dagar och krängde. Ibland tog jag min tillflykt upp i Gothia Tower, fast det var inte ett dugg lugnare där, inte alls. Firmafesten pågick överallt, hela tiden, det var bara att flyta med. Första kvällen blev jag bjuden på en middag och några glas vin och höll på att svimma av trötthet.
”Du kan inte ge upp nu”, sa en vän till mig. ”Vi måste bort till elefantkyrkogården.”
”Vad är det för något?” frågade jag, halvblind av syrebrist, alkohol och utmattning.
”Det är hotellet och baren där alla hänger på kvällen.”
Så vi tog en taxi till Elefantkyrkogården. Visst, där i baren blev firmafesten ännu lite mer firmafest, men – och jag inser att jag gör en och annan läsare besviken nu – jag orkade inte med det. Jag gick efter en timme eller två, och kraschlandade i en lånad säng i Haga. Så var det med det.

Jag hann med ett par intervjuer under de där dagarna också. Och dessutom massor av spontana möten med läsare, vilket givetvis kändes viktigt och roligt. Det var fint när det hände; mitt i den där strömmen av människor, plötsligt stannade jag upp ett par minuter och pratade med en människa som hade läst, som hade en tanke att dela. Sedan var personen borta igen, på väg till nästa monter, till nästa boksignering etc. etc.

Fyra dagar gick otroligt snabbt. Jag levde på kaffe och dyra mackor. Hade mässan pågått fler dygn, hade jag troligen fått skörbjugg. På tåget hem, hamnade jag i ett samtal med tre människor som inte hade ett smack med mässan att göra. De hade bara råkat ta samma tåg som oss andra.
”Vad är det frågan om?” undrade en av de där människorna.
”Jag tror inte jag kan förklara det”, svarade jag. ”Det finns inget bra svar på den frågan.”

Så 2012 var ett märkligt år. Nu visar det sig att 2013 fortsätter på samma sätt. Jag har skrivit en ny roman som heter Kärleken passerade här en gång. Jag har bytt bokförlag, men återigen kom boken ut strax innan mässan, återigen ska jag sätta mig på tåget med manchesterkavajerna och vad det blir den här gången, det återstår att se.
”Hur blir det? Besöker du elefantkyrkogården det här året?” frågade min vän mig igår.
”Nej, jag tror inte det”, svarade jag. ”Jag måste nog bli en elefant först. Sen får vi se.”

Peo Bengtsson

Publicerad: 2013-09-14 00:00 / Uppdaterad: 2013-09-12 21:57

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?