Recension

: Så länge du är min syster
Så länge du är min syster Peo Bengtsson
2014
Massolit
9/10

Peo Bengtsson är en kvinnligare Lena Andersson

Utgiven 2014
ISBN 9789187783081
Sidor 398

Om författaren

Peo Bengtsson press
Foto: Press

Peo Bengtsson är bosatt i Stockholm och har en bakgrund som musiker i bandet Mazarine Street. Han driver den litterära bloggen Stockholm under ytan
Av Bengtsson har tidigare utgivits: Stockholm under ytan (2012), Mannen utan ryggrad (2012), Kärleken passerade här en gång (2013) och Så länge du är min syster (2014).

Sök efter boken

Så författaren Peo Bengtsson skulle vara en kvinnligare version av Lena Andersson. Vad pratar jag om? Låt mig förklara: Det är så jag känner efter att ha läst just dessa två författare efter varandra. Hans språkliga formuleringar är precis lika exakta som hennes, får mig att vika hundöron och att skriva ner meningar och uttryck precis lika ofta Får mig att vrida kroppen i avundsvånda på samma vis. Skapar samma obehagliga form av igenkänning som Andersson lyckas med. Med skillnaden att Peo Bengtsson skriver det mjukare. Om jag nu får sätta kvinnlighet till mjukt och manligt till hårt? Det får jag säkert inte men nu var det gjort ändå. Där Anderssons språk är stackato är Bengtssons legato. Där hon hugger av meningar på tvären böljar hans poetiskt men aldrig högtravande över sidor som vänds konstant utan stopp.

Så länge du är min syster är Peo Bengtssons tredje roman och historien bottnar i bandet mellan William och Betty som alltid har varit starkt. De två syskonen fick klara sig själva redan som barn, när föräldrarna svek. Det gick faktiskt bra – ja, över förväntan – men som vuxna har de båda svårt med sina relationer. William har en affär med en gift kvinna. Han vet att han borde avstå, men det förbjudna lockar. Betty däremot tröttnar alltid på sina förhållanden så fort förälskelsefasen är över. 
Men när Betty träffar den karismatiske Christian, faller hon pladask. Sakta men säkert glider syskonen isär. Christian vill ha Betty för sig själv, vilket får dramatiska konsekvenser. Frågan är om syskonkärleken går att rädda?

Peo Bengtsson är liksom Lena Andersson mycket bra på att göra litteratur av nästan ingenting. Det är inga stora dramatiska svängningar, inga flygplatsjakter eller sprängningar. Det är vardagliga problem, relationer som svider, skaver och smärtar. Och värmer, hettar och vänder. Brusar upp och lugnar sig. Sådant.

Vi följer William och hans förbjudna kärlek till Ulrika. De lånar ett hus i skärgården, går inte dit tillsammans, sitter inte tillsammans på båten. I huset måste han få det ur sig, de starka känslorna han inte kan hejda:

Mitt hjärta slår hårt i bröstkorgen, det känns som om jag riskerar allt. Kanske kommer hon att be mig gå och aldrig komma tillbaka. Hon ligger på sängen och letar efter ord. Vi kommer aldrig att kunna skämta bort det här. Det vill jag inte ens.

Bara så, bara det stycket. Det väller av känslor mellan de få raderna. Han drabbar mig med sin text, Peo Bengtsson. Dialogerna är väl avvägda, författaren är säker i sitt sätt att föra handlingen framåt via dem. Miljöbeskrivningarna korta och ibland helt frånvarande. Vilket också fungerar. Jag har läst Bengtssons tidigare verk och jag tycker nog att det här är hans bästa hittills. Personerna känns nyanserade, jag känner med de flesta utan att tycka om allihop.

Huvudpersonen måste mitt i sitt eget röriga liv röja upp sin mors dödsbo. Tillbakablickarna till barndomen som vävs in i nutiden riktigt bränner i maggropen. Slåss. Som när föräldrarna ska skilja sig och unge William hör en konversation som inte är ämnad för hans öron:

”De kan bo hos dig, om du tror att det är så lätt”, fortsatte mamma. ”Jag vill inte ha det såhär.” Jag uppfattade att samtalet var över. Det var så tyst, jag satt blickstilla och letade efter ljud. Tänkte att hon borde röra sig mot köket, så att jag blev fri och kunde smita in på mitt rum. Så plötsligt förstod jag att hon stod kvar och fortfarande hade luren i handen, att samtalet inte var färdigt, att hon hade mer att säga till pappa.
”Jag vill inte heller ha barnen”, sa hon. ”Men någon måste ju.”

Jag vill inte heller ha barnen. Jag tror att det är en av de mest smärtsamma meningar jag någonsin läst.

Josefine Lindén

Publicerad: 2014-12-23 00:00 / Uppdaterad: 2014-12-23 11:22

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5971

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?