Det hålls hårt i traditionerna i min familj. Granen ska minsann vara grön och grann i stugan. Den ska stå i julgransfoten som väl har en sisådär tjugo år på nacken, och granen ska kläs, helst av alla barnen, som inte är barn längre, någon dag innan julafton. På det lilla bordet mittemot ska det stå en skål med hasselnötter som kan knäckas med den finurliga lilla hammar-nötknäckaren, skit samma om någon äter eller ej. På matbordet ska det så småningom finnas först kallrätter: sill i olika sorter, lax, vörtbröd, ost, ägg, till det ska det komma lite snaps. Så kommer varmrätten, och den är skinka, köttbullar, Janssons, något roligt för vegetarianerna, ja men ni vet. För att inte tala om julklapparna, julgodiset som ska bakas, pepparkakorna. För att hinna med allt måste vi stressa lite. Det finns ingen annan omväg till det. Ändå är den största längtan den efter en stressfri jul. En jul då vi bara umgås med nära och kära, och det är inte så många krusiduller kring det, helt enkelt. Som igår, när vi tittade på ”Ica Age” och grät lite i varsitt soffhörn. Eller när vi, mot förmodan, faktiskt tar fram och spelar ett spel.

Idag när jag skriver detta är det dagen före julafton, och jag har ont i halsen och inte alls den energi som skulle krävas för att uppbåda allt. Pappa och jag har ändå flängt runt i Båstad och Boarp för att fixa det sista. Nästan allt finns, inget skall fattas oss. Bara pepparkaksdegen var slut överallt. Tänk! Att en sån sak nästan kan kännas lite skön? Det blir helt enkelt inga hemmabakade pepparkakor, lätt brända i kanterna och mindre kryddiga än de köpta. För pepparkaksdegen tog slut. Ta-daa! Det var inte vi som rådde över det.

Och då har jag inte ens en särskilt stressig jul. Inte en massa barn som ska ha högar med paket för annars börjar de gråta, inte en stor tjock släkt som jag ensam ska laga mat till. Ändå är det stressande. Skitsvårt att inte. För vi vill ju ha det perfekt. Nu är det inte snö till exempel. Det blir ju stressande för en del. Nu har jag ont i halsen till exempel. Just för stunden säger jag nej. Men visst, sen står vi där några timmar senare, höga på socker och tjatiga visor och slåss mot rocky road och knäck som bränner fast. Ont i halsen eller ej, ska vi slå vad att det blir så? För det ääär ju bara en gång om året… God jul! Jobba på o-stressen.

Denna, årets sista vecka, började med att Håkan läst Bruno K. Öijers diktsamling Och natten viskade Annabel Lee. ”Och den är ju bra, såklart. Diktsamlingen är med betoning på en samling av dikter — jag ser ingen helhet, mer än den i varje dikt — en Öijersk antoning. Ett diktande som är — som det var och alltid varit. Underbar .. men.. nya landskap?” funderar Håkan.

På julafton skriver Cecilia om Modernistas nyutgåva av Dickens En julsaga. ”En julklassiker som är klassiker av en anledning: den är riktigt bra! Originalberättelsen förtjänar sin läsning eftersom den innehåller fler djup än de populärkulturella versionerna.”

Till juldagen har Tone läst Vi från Jedwabne av Anna Bikont. Ett stycke lysande reportagekonst om Förintelsen och den fortfarande livaktiga antisemitismen.

Annandagen bjuder på Joels recension av Generation 64, om världens mest sålda hemdator, skriven av Jimmy Wilhelmsson och Kenneth Grönwall. ”En madeleinekaka för mig som hade en sådan maskin när det begav sig”, säger Joel, och ger boken betyget 6.

Veckan avslutas med att Nina skriver om Johan Kindes Passera denna natt, som hon tycker är ”en utlämnande självbiografi som tyvärr aldrig griper tag”.