Recension

: Hemmanet vid bäcken
Hemmanet vid bäcken Erik Yvell
2001
Respons
6/10

Poesi utan poetiserande

Utgiven 2001
ISBN 9197169595
Sidor 55

Om författaren

Erik Yvell föddes 1944 i Borlänge. Under större delen av sitt liv har han bott och varit verksam som bibliotekarie i Gagnef. Han debuterade på LTs förlag med boken ”Slutavverkat” 1980 och har bland annat mottagit Dan Anderssonpriset och Hedenvindpriset.

Bokboden – Förlaget där Erik Yvell är redaktör.

Sök efter boken

Vissa författare försöker skriva så ärligt och opretentiöst som möjligt. De skriver för att människor ska förstå och kanske till och med känna igen sig i deras texter. Erik Yvell är en av dem.

De texter vi möter i Erik Yvells nya diktsamling Hemmanet vid bäcken är alla fragment ur författarjagets minnen från sin barndom. Som titeln antyder utspelar de sig inom ett mycket snävt område. Den värld vi möter består av en geografi och ett persongalleri som diktjaget känner mycket väl. De vi möter lever ett strävsamt liv fyllt av hårt arbete vid det egna hemmanet:

Backman körde vintertid ut dyngan,
[...]
De gånger han öppnade munnen
för att släppa ord ifrån sig
så behövdes de för att ange riktning,
eller beskriva något.

Episoder ur diktjagets barndom och släktingars liv, hela tiden med hemmanet i centrum, berättas med en lugn röst, som för att tala om för oss som inte var med hur det kunde vara för inte så länge sedan i vårt land. Och de som redan vet blir påminda.

Tillsammans med dikterna finns även bilder, tagna av Jerry Andersson och Ragnar Nyberg, som kommenterar dikterna. En del av bilderna är tagna under den tid Hemmanet vid bäcken utspelar sig; gamla bilder av hus (hemmanet), människor som arbetar eller är klädda i finkläder. De andra bilderna är tagna under senare tid och föreställer gamla saker; utslitna skor, en kaffekvarn, en del av en orgel, en gjutjärnsspis, ransoneringskuponger.

Bredvid en dikt om släktens vagga som gått i arv från 1867 finns en bild med, antar jag, tre generationer representerade. En gammal kvinna, kutryggig och klädd i ålderdomliga kläder, står bredvid en annan, mycket yngre kvinna, som är klädd i en tidsenlig, ny rock. I famnen håller den yngre kvinnan ett litet barn.

Bilden antyder den utveckling som hela tiden sker och som i dikten får sitt motiv i form av de material som använts som madrass i vaggan:

I bottenträts tre bräder
är skåror skurna
och dräneringshål borrade,
för att barnkisset
skulle rinna av halm och trasor.
Mina barn sov på plast och skumgummi.

Men skillnaden mellan då och nu är inte så stor, ty även om underlagen ändras ”så är tillvaron alltjämt densamma”.

Nästan allt poetiserande är bortskalat för att dikterna ska vara så klara som möjligt. Yvell använder inga metaforer eller andra stilfigurer för att skapa poesi. Dikterna är berättande och liknar i det närmsta prosafragment som brutits sönder och presenteras som dikter, kanske för att kring gå den traditionella prosans krav på början-mitt-slut.

I stället kan författaren tillåta sig att stanna vid en liten händelse eller detalj och krig denna skapa ett stycke poetiskt minne från en tid som flytt.

Mattias Nyberg

Publicerad: 2001-08-06 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-26 12:00

Kategori: Recension | Recension: #281

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?