Recension

: Hejdå tonårsångest
Hejdå tonårsångest: 35 dikter innan 35 Louise Halvardsson
2017
Lou Ice Publishing
7/10

En gör sin egen grej

Utgiven 2017
ISBN 9789176118979
Sidor 145

Om författaren

Louise Halvardsson
Foto: Jenniann Johannesson

Louise Halvardsson, estradpoet och författare född 1982 och uppvuxen i Nässjö. Hon debuterade med Punkindustriell hårdrockare med attityd (2007), som vann Författarförbundets debutantpris Slangbellan. Hennes andra bok, Svenglish (2015), är tidigare utgiven på engelska och har även blivit en dokumentärfilm. År 2017 gjorde hon sin poetiska debut i bokform, Hejdå tonårsångest – 35 dikter innan 35.

Sök efter boken

Diktsamlingen Hejdå tonårsångest – 35 dikter innan 35 är Louise Halvardssons berättelse om någon som går från barn till vuxen.

Eller något. Definitionerna är oklara, och verkligheten gör inte saken bättre: en av dikterna nämner motsägelsen i fertilitetens tidiga intåg i ett barns kropp. Man är vuxen i ett avseende, barn i alla andra. Det är inte ett gränsland, utan förekomsten av det ena i det andra. En barndom, och så lite vuxenhet, en plötslig utveckling som ett förebud om de jämna plågor som ska komma.

Jag är endast elva år
Ett barn i femte klass
Barn ska inte få barn
så varför är jag fertil?

I en dikt på ett annat tema platsar kanske frågan igen: ”Barn vill jag inte ha / för jag tyckte inte om / att vara barn”.

Fertiliteten blir något som hemsöker mer än det berikar. Det är som om kroppen frågar om man vill ha barn tio år innan människorna också börjar göra det. Och så alla finnar däremellan. Att kroppen hela tiden tränger sig på är ett bärande faktum i diktsamlingen.

Dikterna innehåller oerhört mycket av det som hör barnets, tonåringens och den vuxnas liv till, så jag tror att poeten har fått sålla fram diktsamlingen ur ett stort material. Utseende, kropp, intrycken de ger. Ätstörningen. Prestation! Grundskola. Avfärdade förväntningar. CSN, heltid, vin. Allt omflutet av frustration och fantasier, sammanhållna associationer. Det låter spretigt, men det är det inte. Tonen är inte alltid kontrollerad, men jag:et på sidorna utstrålar kontroll.

Den som talar har varit egen och annorlunda (men inte maktlös) ända sedan barnsben. Det finns fortfarande en mismatch, men numera trettioplussare emellan. I dikten ”Byta grejer” är två i nuet-levande personer oense om vems sida gräset i slutändan är grönast på; den ena lever ett svenssonliv, den andra kanske ett halvardssonskt. Foton från hemmet och badrummet påminner om att det inte är särskilt glammigt – men det är fritt. Gräsets färg beror bara på när i livet man tittar efter.

Ett fint drag hos samlingen är den varierade framställningen. Till största delen består boken av lyriskt framställda bilder, tankar och tillbakablickar i till synes enskilda dikter och strofer. Men Halvardsson är även en berättare; det går nästan att läsa samlingen som en icke-linjär roman, om man vill. Dikten ”Till min farmors älskare” rymmer en fulländad novell om en förförare som så att säga blossar mellan generationerna.

När orden i somliga dikter rör sig rytmiskt och i gränslandet mellan rim och ordvits hörs dessutom estradpoeten som skrivit dem.

Jens Hjälte

Publicerad: 2017-03-31 00:00 / Uppdaterad: 2017-03-31 11:55

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6897

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?