Krönika

Fruktan själv. Alla hjärtans dag-hälsning från Hicksville

Jag vet inte riktigt vad som lockar mig med högtider av olika slag. Jag firar ganska få av dem själv. Icke desto mindre fascinerar de mig med sin symbolladdning, sin mättnad av berättelser. Inte minst när de är så underbart triviala som Alla hjärtans dag.

Jag har till och med spånat kring Alla hjärtans dag här tidigare. För några år sedan listade jag tre favoriter bland kärleksskildringar – för att man överlever – och den listan tycker jag faktiskt har stått sig. Nu funderar jag mer på det där med defensiv sinnesförvirring och känslan av att gå runt med nerverna utanpå kroppen.

Alltså. Det här är jag. Ska jag skriva om kärlek så blir det liksom knappast om valpar och rosor.

Alltså. Frustration och rädsla.

De senaste veckorna har jag allvarligt övervägt att sätta upp det där klassiska Thomas Mann-citatet över datorn:

En författare är en person för vilken det är svårare att skriva än för andra människor.

Jag är nu inte någon forfattare, men jag tillhör definitivt kategorin människor som tänker bättre med penna mot papper än utan (och allting är ju relativt). Det är förbannat svårt att skriva. Att hitta ord, att räcka till och att våga fokusera. Och där har vi förstås kopplingen till kärlek.

I musikalen Rent (där man naturligtvis ”can take the girl out of Hicksville, but you can’t take the Hicksville out of the girl” – det här är nu en gång mina referensramar, ”take me baby or leave me”) är något av det melodramatiska kärleksparet Mimi och Rogers (Mimi och Rodolfo i Murgers och Puccinis versioner) tema just vad de inte lyckas säga. Deras sånger är fulla av avbrott och oavslutade meningar. Till deras vanligaste musikaliska replikskiften hör

I should tell you –
I should tell you –
I should tell you –
I should tell you –

Vad det egentligen är de vill säga tror jag är underordnat. Det handlar om att hitta orden – och just våga.

Till bilder av kärlek – och rädsla – som av någon anledning fastnat hos mig hör en från Staffan Göthe-pjäsen En uppstoppad hund. Det är Nelly som faktiskt blivit galen av sviken kärlek, en sorts vardaglighetens triviala, underbart mänskliga Ofelia på någon mindre ort i norra Folkhemssverige – sådant som Staffan Göthe gör så fantastiskt bra. Nu har hon återhämtat sig, mycket tack vare sitt måleri, och hon berättar om en tavla som hon, efter den som svek, kallar ”Göran Cerviengs hjärta”.

Kommer ni ihåg en av bilderna på min utställning – som föreställer en man som står ombord på en båt./ Mannen ska kasta ankar men istället för ett ankare så håller han sitt nakna och lite spruckna hjärta. Han ska kasta fast det, men gör det inte. Inte./ Han är vettskrämd.

Kanske, tror Nelly, har han varit iland någon gång och då sett något hemskt som han aldrig kan glömma. Det är ingen enormt sofistikerad bild, men det är också själva poängen. När det kommer till kärlek, och vår egen otillräcklighet, så är vi sällan särskilt sofistikerade. Bilderna får sin styrka snarare genom igenkänningsfaktor än originalitet.

I den andan får vår sista hjältinna för idag bli Baby i Dirty Dancing med sitt flickrumsrosa Carpe Diem:

Me, I’m scared of everything. I’m scared of what I saw, of what I did, of who I am … and most of all I’m scared of walking out of this room and never feeling, for the rest of my whole life, the way I feel when I’m with you.

Franklin D Roosevelt sa förstås att vi inget har att frukta utom fruktan själv och jag tror att om man kan prioritera bland sina rädslor sådär, då har man ändå kommit en bra bit på vägen.

Ella Andrén

Publicerad: 2010-02-14 00:00 / Uppdaterad: 2014-02-09 20:10

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?