Elisabeth Rehn jobbar hos polisen. Det är lite osäkert med vad, men det är i alla fall på fältet hon befinner sig. Inte bakom något skrivbord. Hon utsattes för våldtäkt när hon var 14 år, detta har färgat hennes person och gjort henne till den hon är idag; en söndrig kvinna med stort bekräftelsebehov, som knullar runt i snygga underkläder, bloggar om det, samt spårar jugoslaviska gangsters och sätter dem på plats. I en tidig scen i boken hånar hon en arbetarklassunge på tunnelbanan, något som får mig att tidigt vara tveksam till om hon har min sympati eller inte.

För övrigt vet jag inte om det är en relevant fråga huruvida karaktärerna i den här boken ska få min sympati. De är nämligen föga trovärdigt porträtterade. Eftersom det här är en föga övertygande bok.

Mördaren, en annan karaktär i boken, följer Elisabeth Rehn (ofta refererad till med både för- och efternamn) på nära håll. Han utför onödigt grymma mord, som visserligen bidrar med bokens enda vinning, i form av lite spänning då och då. Men det är svårt att hålla fast i den läsglädjen särskilt länge, eftersom språket i den här boken är det sämsta jag läst på väldigt, väldigt länge. Jag läser upp en bit för en skrivarkompis. ”Oj”, säger han. ”Vanligtvis brukar man inte kunna säga på bara ett litet utdrag att det är dåligt, det krävs ofta ett längre sammanhang. Men det här var verkligen inte bra.”

Den vänligare halvan av hans förstörda sinne plockade varsamt ned den döda kvinnan och bar henne likt en nybliven brudgum över tröskeln, ut mot sängen. Han lade Ana-Marias armar utmed sidorna. Repen runt hennes handleder hade lämnat en grov rodnad på den perfekt solbrända huden. Han funderade kort över om det var resultat av ett solariums brännande lysrör. I hans värld borde en bibliotekarie inte få så mycket sol. Men att ligga i en sådan maskin är ju farligt, tänkte han. Hon skulle kunna få cancer och dö. Han flinade åt sin egenhändigt hopsnickrade humor.

Detta är Jan-Erik Ullströms tredje bok, och del ett i Rehn-serien. I en intervju för P4 Skaraborg pratar Ullström om sitt författarskap. Han är motståndare till att läsa böcker, tycker att det influerar för mycket. ”Jag vill att allt ska komma inifrån mig själv.” Det är roligt för Ullström att han varken har självdistans eller insikt i hur författaryrket fungerar, men det är synd för resten av oss. Den här boken är över 400 sidor lång och saknar fullständigt redigering. Den innehåller även en del riktigt kass poesi, dikter som fungerar som blogginlägg och som tar oförklarligt stor plats i boken. Jag hittar korrfel, långa beskrivningar av personers hela liv, ovidkommande scener och upplysningar, som drar ner tempot och får mig att skratta. Ofta märker jag att enda anledningen till att jag läser vidare är för att det är så dåligt att det är underhållande. Om en redaktör ens har tittat på den här texten, vilket jag är väldigt osäker på, måste hen vara bland de minst lämpade att jobba i förlagsbranschen och bör snarast se sig om efter ett annat yrke.

Tycker ni att jag tar i från tårna och verkar onödigt otrevlig nu? Här, ett citat till:

Lonely girl upon the street gives her body out for sweets.
Drugs are food and love is rape. Every day there’s no escape.
Every day the same man comes. Says he cares for lonely ones.
Underneath the dirty clothes, death awaits lonely lips.
Death awaits lonely lips.

Det var ett utdrag ur en av dikterna Elisabeth Rehn skriver på sin blogg. Den påminner om något jag skrev när jag var 14. Fast Elisabeth är 32 och dikten är en del i att få mig att förstå smärtan i hennes själ. Dikten fortsätter i en halv sida till.

En bra sak ska jag ta upp. Ullström är bra på att beskriva drömmar. Alltså nattliga drömmar. Det finns en läskig sekvens med barnzombies som är riktigt bra. Och minnena från våldtäkten skildras också intressant och skrämmande i symboliska målande drömmar. Han överanvänder dock detta grepp en aning; drömsekvenser finns väl mest till för att förstärka verkligheten? Blir det för mycket av varan utan att jag förstår syftet med det, tappar åtminstone jag intresset.

Och här slutar jag läsa. På sidan 235 och det var en mödosam väg att ta mig hit. Böcker som denna får mig att tänka att det är alldeles för lätt att ge ut böcker idag. Att jag är glad över alla mina refuseringar. Att det finns så många bra böcker som du kan läsa istället. När jag slutat roas av det dåliga förvandlas det till en rysning som får mig att vilja krypa ut ur mitt skinn. Jag känner att jag skäms om någon ser mig läsa den på bussen. Jag skiter fullständigt i hur det går för Elisabeth Rehn. Detta klyschtyngda, stapplande utkast till roman slösar min tid, på sidan 235 är det nog. Läs böcker, Ullström, gå en skrivarlinje. Ambitionen att producera mycket är det ju inget fel på. Du måste bara lära dig att skriva. Att redigera, omarbeta. Att skriva en roman.