Vissa böcker är som skattkammare. Att vara i dem är att vara i ett magiskt tillstånd, där intrycken är många och färgglada, mystiska och vackra. Man blir överraskad och förtrollad. Visuellt är den här boken sådan. När jag bläddrar igenom den utan att dröja vid text eller tänka på berättelse så bländas jag nästan av färger och former.

Joanna Hellgren har tidigare gjort serieboksserien Frances, och fått mycket beröm för den. Hennes bilder är fantastiska. Hon använder sig en del av collageteknik, men inte så mycket med hjälp av andras bilder utan snarare så att hon klipper ut sina egna figurer och former och sedan för ihop dem, snarare än att måla allt på samma bild. Resultatet blir skuggspelsliknande med mycket starka former och klart avskilda färgfält.

Här har hon också fått en historia att arbeta med, där tekniken och de starka intrycken den ger passar perfekt. Det är en resa i fantasin som utspelar sig i ett sovrum, där en Storebror ska lägga sitt yngre syskon. Men när ljuset släcks öppnar taket sig och blixtar och regnmoln letar sig in, tillsammans med en jätteorm som måste besegras. De båda barnen skapar en surrealistisk berättelse i sin dialog, där de turas om att bestämma vad som ska hända härnäst. Flodvågor och blixtar existerar hela tiden mot en fond av vardagliga föremål, som en golvlampa och en säng, men även dessa tillåts växa, ändra form och förvandlas. Bilderna nästan rör på sig när olika former vrängs och kantrar över sidorna.

Allt detta sagt så förstår ni att det här är en fantasieggande och vacker bok. Själva historien är inte det man minns i efterhand, och kanske är det naturligt när tanken bakom den är just att vara en spontant framfantiserad berättelse vid läggdags. Jag tycker också mycket om premisserna för historien: att närheten är så tydlig mellan syskonen, att Storebror tar så väl hand om sitt lillasyskon, att de berättar ihop och att tryggheten hela tiden finns kvar i verkligheten, även när det blir farligt i fantasin.