Clelia är uppvuxen på landet utanför Neapel, rättare sagt i Pompeiji bredvid den antika ruinstaden. Hennes bakgrund och familjen är mycket viktiga för henne förstår läsaren. Tråkigt nog kommer det inte till sitt fulla uttryck i boken. Författaren använder del 1 till att teckna ett släktporträtt. Det dröjer överhuvudtaget lång tid innan Clelia presenteras som något annat än den som berättar om sina släktingar och det dröjer därmed för lång tid innan romanen drar igång. Jag förvirras ibland och förstår inte alltid vilken av släktingarna hon pratar om. Om det för att det är lite slarvigt skrivet, för att jag läser slarvigt, eller för att de helt enkelt presenteras lite pö om pö vet jag inte.

I den andra delen tecknar författaren ett porträtt av den unga Clelia som tillsammans med sina kompisar och sin pojkvän odlar en kommunistisk övertygelse samtidigt som hon roar sig och utbildar sig. Först här börjar det synas hur hon har påverkats av sina äldre släktingar. Hon söker sig snart till teaterns magi. Farbrorn Raffaele (som vid något tillfälle i boken kallas morbror) är dansare och med honom delar Clelia intresset för teatern. När hon blir chef för en av Italiens större teatrar tycks intresset för konsten långsamt svalna då hon istället brottas med en allt sämre ekonomi och politiker som överger kulturen.

Jag tröttnar snabbt på Valeria Parrellas språk. Det är alldeles för många långa meningar där man glömmer bort vad man har läst i början innan man ens har hunnit till slutet.

Romanen har beskrivits som en bild av framväxten av det moderna Italien. Om den bilden korrelerar med hur boken är uppbyggd visar den ett modernt Italien som förvisso är sprunget ur det gamla Italien men inte hänger ihop med det. Det är en bild av Italien där ens bakgrund spelar stor roll, där könsroller blottas och i viss mån ifrågasätts och där kritiken mot politikernas ignorerande av kulturen får stort utrymme.

Romanen hade kunnat vara intressant. Jag vill tycka om den. Ämnet känns aktuellt och viktigt men tyvärr räcker det inte ända fram, liksom det känns som att Clelia ger upp för enkelt i sin kamp för teatern, och mitt intresse förblir svalt.