Jag går igenom väggarna. Genom de antitjyvsinhägnade fritidshusen som kontrolleras av antizigenarlarm, som skyddas av antinegerjärngaller, där antipatiska antisemitiska husägare med antirynkkräm äter antiallergiska antipasti i antimateriska bunkrar. Genom de videoövervakade bankerna. Genom kasernernas, mentalsjukhusens, fängelsernas väggar. Och jag blir full i skratt när en vakt försöker stoppa mig, för jag går igenom henne också […][...]

Clelia är uppvuxen på landet utanför Neapel, rättare sagt i Pompeiji bredvid den antika ruinstaden. Hennes bakgrund och familjen är mycket viktiga för henne förstår läsaren. Tråkigt nog kommer det inte till sitt fulla uttryck i boken. Författaren använder del 1 till att teckna ett släktporträtt. Det dröjer överhuvudtaget lång tid innan Clelia presenteras som […][...]