Utgiven | 2011 |
---|---|
ISBN | 9789186629267 |
Sidor | 417 |
Orginaltitel | World War Z: An oral history of the zombie war |
Översättare | Niklas Drake |
Först utgiven | 2006 |
Någon gång på gymnasiet när jag kikade runt bland böckerna i vardagsrummet hittade jag en bok som hette K-dagen. Som de flesta andra i bokhyllan kom den från någon av Bra böckers bokklubbar, men i motsats till de flesta andra var detta ingen deckare eller spionroman. Istället var det en fiktiv dokumentär där de två författarna, James W Kunteka och Whitley Strieber, reser runt i ett framtida USA, fem år efter att det drabbats av den då självklara katastrofen, kärnvapenkriget. Med en uppbyggnad kring intervjuer och med stora mängder statistiska tabeller skapade boken en realism som fascinerade mig då. Lika fascinerad blir jag idag, när jag 20 år senare läser en bok med snarlikt upplägg.
När Berlinmuren revs blev det inte bara startskottet för kommunismens fall utan även slutet för kärnvapenkrigets dominerande roll inom den postapokalyptiska genren. Men bara för att den primära bakgrundshistorien plötsligt blev daterad så försvann knappast genren. Istället har supervirus, miljökatastrofer och zombier dykt upp som goda ersättare när civilisationen-som-vi-känner-den ska gå under. Max Brooks (ja, han är son till regissören Mel Brooks) som debuterade med en överlevnadshandbok för möten med zombies, The zombie survival guide, väljer föga förvånande zombieapokalypsen som utgångspunkt. Precis som Kunteka och Strieber ger han sig själv huvudrollen, som speciellt sändebud inom FN, en roll i vilken han intervjuat allt från makthavare till anonyma Svenssons runt om i världen. Tio år efter utbrottet sammanställs dessa intervjuer till historien om vad som kallas världskrig Z.
Brooks zombieapokalyps har klara paralleller till de zombieböcker jag tidigare recenserat (Legend och The Walking Dead), där zombierna står som just själva katastrofen och inte som fasansfulla monster vars uppgift är att skrämma läsaren eller som kanonmat för ingående splatterscener. Som enskilda varelser är de ju i sin totala avsaknad av all form av personlighet fullkomligt ointressanta. Men som fenomen är de enkelspåriga odöda en perfekt grogrund för, inte bara satir över vårt konsumtionsinriktade samhälle utan även som, en förruttnad spegelbild till vad vi människor egentligen är. Några av de bästa exemplen i Världskrig Z är intervjun med Scott Breckinredge, en kapitalist som profiterade på katastrofen genom att marknadsföra ett verkningslöst rabiesvaccin, vars förtjänst enligt hans egen utsago var det som fick aktiemarknaden att återhämta sig. Detta samtidigt som civilisationen var på väg att förintas. Från sin självförsörjande bas på Antarktis berättar han om sin gamle historielärare och gör det med en kärlek inför marknadsekonomin vi inte sett maken till sedan Gordon Gekko håll sitt tal på Teldar Papers bolagsstämma (i filmen Wallstreet).
”Fruktan”, brukade han säga, ”fruktan är den mest värdefulla handelsvaran i universum”. Det fick mig att tända till på alla cylindrar. ”Slå på tv:n”, kunde han säga. ”Vad är det du ser? Folk som säljer sina produkter? Nej. Folk som säljer din fruktan för att behöva leva utan deras produkter”. Helvete vad rätt han hade. Fruktan för att åldras, fruktan för ensamhet, fruktan för fattigdom, fruktan för att misslyckas. Fruktan är den mest grundläggande känsla vi har. Fruktan är primär. Fruktan säljer. Det var mitt mantra. Fruktan säljer.
Ännu roligare blir det i nästföljande intervju med dåvarande vicepresidenten Grover Carlson när han lovprisar ovan nämnda vaccin. Inte som fysisk medicin utan som medicin för det kollektiva psykiska välbefinnandet. För något som gav ett skenbart skydd och vars bieffekt även skulle kunna möjliggöra nästa vinst i det kommande valet. Ett faktum som myndigheterna aldrig behövde mörklägga eftersom medierna skötte det åt dem, medier som var så fullkomligt beroende av en återhämtning av aktiemarknaden att något så trivialt som sanningen eller allmänhetens rätt att veta enkelt prioriterades bort. På frågan om alternativa medier svarar vicepresidenten:
Jo men visst, och du vet vilka som lyssnar på dem? Besserwisseraktiga, förlästa bögar, och vet du vilka som lyssnar på dem? Ingen! Vem bryr sig om någon utkantsminoritet som hämtar allt från ”alternativa kanaler”? Ju mer de där elitistiska ägghuvuderna ropade ”De Döda Vaknar Upp”, desto mindre lyssnade vanliga amerikaner på dem.
Som i många katastrofhistorier dyker förstås den klassiska frågan om vilka som kan räddas och vilka som måste offras för att uppnå ett högre mål ständigt upp. En fråga som gäller för höga beslutsfattare men som även kan uppstå i den vardag som kommer när det ordnade samhället kollapsar och den mänskliga naturens sanna jag uppenbarar sig.
Just variationen av intervjupersoner ger en heltäckande bild av ett världskrig som aldrig skett och som det ju heller inte finns några som helst möjligheter för att någonsin existera. För i avsaknad av negativa invändningar mot denna lysande skildring, så är det väl just det. Att hela storyn är rakt igenom osannolik. Men nu ska jag inte låta som någon ”utkantsminoritet, som någon besserwisseraktig, förläst bög som ändå ingen lyssnar på”. Sanningen är ju ett relativt begrepp och när man läser Världskrig Z så existerar verkligen zombierna. Och de höll dessutom på att ta över hela världen.
Publicerad: 2011-11-30 00:00 / Uppdaterad: 2011-11-30 14:10
6 kommentarer
Vad är poängen med användningen av ordet ”bög” i sista stycket? Den går mig förbi.
#
Det är ett citat från texten ovan, som i sin tur citerar vice-presidenten ”Jo men visst, och du vet vilka som lyssnar på dem? Besserwisseraktiga, förlästa bögar, och vet du vilka som lyssnar på dem? Ingen! Vem bryr sig om någon utkantsminoritet som hämtar allt från â€alternativa kanalerâ€? ”
En osympatisk figur vilket jag hoppas framgår av hans uttalanden. Så det är ju på ett sätt att använda bög i en negativ bemärkelse, vilket självklart inte är okej. Men genom att citera honom tyckte jag att recensionen knöts ihop och att det framgick att det inte var mina egna ordval.
Möjligen lite klumpigt och jag tänkte till ett par gånger innan jag skrev det men valde att ta med dem och inte korta hans citat genom att ta bort ”bög”. Ber om ursäkt om någon läsare tagit anstöt. Kanske lite lamt att skylla på en påhittad vicepresident när texten är min egen och med ett visst mått av dubbelmoral när jag säger att man inte ska använda bög i negativ bemärkelse fast jag precis använt ordet så i texten. Det är lite för lätt att anta att alla förstår att det inte finns något homofobiskt inslag i texten eftersom jag ju inte är någon homofobisk person, men nu läsas ju texten av flera tusen som inte har en aning om vem jag är eller har träffat mig. Så det får nog bli en liten tankeställare till mig själv. Tack för att du uppmärksammade det Tomas.
#
Misstänkte att det var en passning som gick mig över huvudet. Tack för att det är utrett!
#
Det är jag som ska tacka dig, förtydligade nu med citattecken.
#
Tack för en utmärkt recension! Läste boken för ett tag sen, och är bra nära att utse den till min årsfavorit — hittills iaf.
#
För min del ligger den och tävlar mot Uwe Telkamps Tornet om första platsen på 2011 bästa listan. Väldigt olika böcker men kampen är mycket jämn.
#
Kommentera eller pinga (trackback).