Recension

: Du ser draken genom fönstret. Om att förlora sin mamma och själv bli en
Du ser draken genom fönstret. Om att förlora sin mamma och själv bli en Charlotte Qvandt
2011
Gothia Personligt
6/10

Att inte kunna ringa

Utgiven 2011
ISBN 9789172057487
Sidor 159

Om författaren

Charlotte Qvandt. Foto: Eveline Johnsson
Charlotte Qvandt, född i Stockholm 1983, är utbildad skrivpedagog och har bland annat läst skrivarlinjen på Jakobsbergs folkhögskola och kreativt skrivande på Södertörns högskola. Charlotte Qvandt utkom våren 2011 med boken Du ser draken genom fönstret. Om att förlora sin mamma och själv bli en.

Sök efter boken

Ett sår blev infekterat. Det hade kliat konstigt i några dagar och nu, framåt eftermiddagen, fanns det en svullnad i tennisbollstorlek på foten. Så jag ringde mamma. Inte så mycket för att få råd om hur jag kunde få svullnaden att lägga sig, eller hur jag kunde få bort infektionen, utan mer för att få känna mig liten ett tag. För att hon skulle säga att det var synd om mig, men att det skulle gå bra, bara jag tvättade såret och höll det rent och torrt och höll foten högt.

Jag ringer alltid min mamma när saker händer, det är inprogramerat på något sätt. Att ens tänka tanken på hur det skulle vara att inte kunna ringa mamma är en tanke jag inte vill tänka färdig. Därför är det så jobbigt att läsa Charlotte Qvandts bok Du ser draken genom fönstret.

Det är en bok som handlar om hur det är att förbereda sig på att inte längre kunna ringa sin mamma. Hur det är när en mamma får cancer. Från början tror man att Charlottes mammas cancer går att bota, men man tvingas sedan inse att så inte är fallet.

I Du ser draken genom fönstret får vi följa Charlottes dagboksanteckningar från lite innan det att cancerbeskedet kommer till dess att mamman har gått bort. Anteckningarna blandas upp med minnen förlagda i nutid och tillbakablickar på hur det var, eller kan ha varit, vid olika tidpunkter i mammans liv. Alltsammans är ömsint och naket berättat. Dagboksanteckningarna är stundtals pladdriga, stundtals bottenlös förtvivlan och att läsa dem är ganska ofta fullkomligt vidrigt. Särskilt som allt faktiskt har hänt. Hela tiden tänker jag på det, att det är på riktigt.

När boken är slut är jag känslomässigt utmattad och den där känslan av att livet är fördjävligt ibland förföljer mig. Så jag ringer mamma igen. Lite för att få tröst, men lite också för att jag kan, för att jag är så otroligt glad att jag kan.

Maria Carlsson

Publicerad: 2011-06-15 00:00 / Uppdaterad: 2013-02-20 11:20

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4182

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?