Tonen i Från det femtonde distriktet liknar ett gammalt foto där färgerna bleknat en aning. Den är resignerad och lite trött, som om författaren egentligen inte längre orkar bry sig i sina karaktärers öden och leverne. Som att de har gjort henne besviken allt för många gånger, men som att hon ändå, av någon slags pliktkänsla, väljer att följa dem och berätta om deras tillvaro så länge det behövs. Och berättar gör hon, grundligt, men helt utan illusioner.

Gallans har ett eget sätt att beskriva sina karaktärer, Det är som att hon driver lite med dem på ett milt, överseende sätt. Hon lyfter fram deras brister men dömer ingen. Ändå har hon en tendens att göra dem allt annat än lätta att tycka om. Men även om man inte tycker om hennes gestalter är deras öden alltid engagerande och man hoppas ändå någonstans att det skall gå dem väl.

Från det femtonde distriktet är en novellsamling som rymmer åtta noveller och en så kallad kortroman. De flesta novellerna handlar om hur människor anpassar sig, eller inte anpassar sig, till olika situationer. De flesta av personerna i boken blir utsatta för händelser de inte själva kan råda över, händelser som ligger utanför den enskilda människans påverkanssfär. Ofta är det krig, ibland enskilda människors grymhet, eller kanske bara okunskap. Dock finns det alltid ett val, de kan anpassa sig, eller ignorera det oundvikliga. Gallans karaktärer väljer ofta att ignorera och genom sin passivitet fastnar de i en tillvaro som på intet sätt är väl anpassad till den tid de lever i.

Jag gillar de noveller som utspelar sig på rivieran bäst. Berättelser om utvandrade britter som lever i en slags ohållbar drömtillvaro i ett allt mer sönderfallande paradis. Det som fascinerar mig är deras livsstil och deras naiva inställning, deras självupptagenhet. Det finns en känsla av resignation i dessa berättelser, en lätt tristess och en visshet om att tiden de har är begränsad. Men ändå häller de upp ännu en drink, börjar på ännu ett parti bridge. Skaffar en älskare. Människorna i boken är så ensamma, de stöter enbart samman slumpvis, då och då.

Gallans bemöter livets tillkortakommanden med en lätthet som skulle kunna misstas för likgiltighet, men som snarare är en förlikning med tillvaron som sådan den är. Det är som det är och det är naturligt.

Jag skulle egentligen vilja tala mer om rotlösheten i Från det femtonde distriktet, men det har många gjort före mig, det står till och med i baksidetexten. Och på något sätt berörs det ju ändå här, i och med konstaterandet att gestalterna är lösryckta såväl från den tid de verkar i som från sin omgivning.

Det enda som egentligen grämer mig med boken är att jag har för bråttom att hinna genom den, att jag hinner inte låta novellerna vila utan sträckläser. Och det är synd, för som det är nu glider berättelserna in i varandra. Och de förtjänar ett bättre öde än så, de förtjänar att läsas fristående.

Å andra sidan kan jag glädja mig med att jag läser Från det femtonde distriktet i precis rätt tid. ”Varje blomma har sin egen årstid” står det i boken. Denna årstid, vårvinter, eller möjligen sen höst passar utmärkt för att läsa Från det femtonde distriktet.