[…] och jag blev stående där och det var en sådan där hastig paus i tiden, en sådan där kort stund som inte slås i bojor av tidens gång, utan står fri, som det är lätt att gå tillbaka till, och jag kände tyngden av flaskorna i påsarna, jag kände hur kallt det var, kunde nästan lukta snön som var på väg ner från norr, och jag hörde skratt och slammer från pizzerian på torget och det var ett sådant där ögonblick då man hinner i kapp sig själv, när man både är och registrerar att man är.

Det är huvudpersonen i Marcus Birros roman Att leva och dö som Joe Strummer, som minns att han en iskall novemberkväll 1991 i Göteborg blev stående utanför det höga hus där hans vän Jörgen bodde, blickande upp mot de upplysta fönstren, strax innan han går in för att delta i ännu en förfest. Där känner man igen sig, önskan att hålla fast tiden och minnas stunden för alltid: just nu, just här.

Att leva och dö som Joe Strummer är en roman fylld av nostalgiska tillbakablickar från ett Göteborg i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Romanen består av tre delar, som var och en fått sitt namn av tre titlar till gothic rock hits, med vidhängande textcitat. Den första delen lånar rubriken från ”Wasteland” av The Mission, den andra från ”Train” av The Sisters of Mercy och den tredje ”Last Exit For The Lost” från The Fields of The Nephilim. Känner man till dessa band utan och innan, kan dessa sånger säkert utgöra ett inre soundtrack vid läsningen av boken. Jag känner inte till dem, men blir nyfiken.

Romanen som är skriven i jagform har en huvudperson, som snart ska fylla 40 år. Han är född i Göteborg, men har hamnat i Norrköping, en stad som han beskriver som en plats som man inte åker till om man inte måste. Hans liv tröskar sig fram. Han lever på bidrag och går till AA-möten. Redan i kapitel två börjar hans minnen rullas upp från några år tillbaka, för att senare landa i ungdomens Göteborg i slutet av 1980-talet och i början av 1990-talet.

I romanens andra del, Train, ger han sig iväg till Göteborg. En vän från det förflutna har dött. Dödsorsaken var hjärtfel. På samma sätt hade Joe Strummer, sångaren i The Clash avlidit, därav romanens titel. För att hylla vännen har man bestämt att återuppliva kompisgängets gamla band för en enda gång och spela på begravningen. Under tågresan till begravningen är det byte i Katrineholm och huvupersonen lyssnar i hörlurar på gammal gothrock och tänker tillbaka. Men det har gått tio år sedan han var i Göteborg och mötet med staden och vännerna blir omvälvande. Och han tänker:

Jag saknar Göteborg som det var då. Jag saknar mig själv som jag var då. Jag saknar min ungdom helt enkelt.

Romanen är en energiskt skriven tidsskildring, en hyllning till ungdomens fria nattliv, då huvudpersonen tillsammans med sina många vänner gick på konserter med beundrade band, drog från svartklubb till svartklubb, vilt festande, stinna av drömmar. Den är en hyllning till vänskapen, till drömmarna, till tidens rockmusik. Det svenska band som hyllas mest är Imperiet med den avgudade Joakim Thåström.

Berättelsen har sin styrka just i tankarna kring nostalgi och vänskap, i tankarna om den försvunna ungdomen och livet som inte blev som man tänkt sig. Det känns som att det är en verkligt passionerad författare som skriver, och bara det gör texten fascinerande. Det finns många funderingar över tillvaron och omvärlden och allt vad där finnes att uppleva, att hata, att älska, att mista, att minnas. Med en depressiv och lätt bitter, sardonisk och galghumoristisk ton skildrar författaren ”vardagens gråa klister”. Alla möjliga tankar och åsikter kommer till tals genom romanens huvudperson:

Och förresten, vem bryr sig om kulturetablissemanget utanför kulturetablissemanget? Det är väl som det alltid har varit. Enligt deras måttstock skulle alla mina oerhörda timmar med Stephen King inte vara värda pissvatten. I deras värld var Dan Andersson bara en trasig finnjävel från obygden som skrev dikter som saknade varje form av ”språklig finess”. Varför denna ständiga uppdelning? Går det inte att förena Marcel Proust och Knasen? Vem säger att man inte kan ha utbyte av båda?

Jag håller med, och hoppas att många i kulturetablissemanget gillar både Knasen och Marcel Proust. Det verkar vara det sundaste.

Mycket i romanen kretsar kring ålder och om hur en riktigt ung människa kan tänka om tidens gång. Säkert något som de flesta upplevt: man tror inte på riktigt att man plötsligt själv kommer att hamna där, i medelåldern:

Man tror helt enkelt att man kommer leva för evigt som man lever just nu. Det är svårt att se vänner man haft omkring sig länge som vuxna. Det är som om de låser sig någonstans kring tjugo. Man blir gråare och lite tröttare men det spelar ingen roll. Man är alltid runt tjugo. Man häpnar, drabbas av svindel nästan, när man inser att man är närmare fyrtio än trettio. Man fylls av förundran av skräck och hjälplöshet, av lika delar varsam ömhet och bottenlös avsky. Man staplar förundran och förvirring.

och huvudpersonen ser som i en vision den unga människan från förr i den nu något åldrade vännen:

Han är blek, orolig, händerna skakar när han tänder en cigarett. Han ser annorlunda ut. Då slår det mig. Han röker som han gjorde förr, när vi var unga, samma krumma rygg, samma märkliga grepp om ciggen med tummen och långfingret. Han gör till och med det där kastet med håret han gjorde förr, fast han är kortklippt nu. Han har vikt upp kragen på skinnjackan. Han ser ut som förr. Det är nästan kusligt.

Kanske skulle Marcus Birro ha gjort det lite mer komplicerat för sig under romanens sista fyrtio sidor. Men vill man ha ett originellt och hoppfullt slut, måste man kanske vara beredd på att till viss del göra avkall på trovärdigheten. Men det finns mycket att citera i romanen, mycket tänkvärt. Som en läsare med viss kunskap om Marcus Birro kan jag heller inte låta bli att fundera över hur stor del av boken som är självbiografisk.