Av alla böcker som ges ut får jag plötsligt för mig att läsa en gammal sosse. Bengt Göransson (f. 1932), före detta skol- och kulturminister samt utbildningsminister, har utkommit med Tankar om politik, bäst sammanfattad som en stilla redovisning av personliga ställningstaganden. Ett slags Så funkar det på ämnet Göranssons åsikter.

Göransson vänder sig mot vad han kallar för ”butikssamhället” och vill återupprätta medborgarbegreppet framför den nu oftare använda skattebetalaren.”Medborgaren har ett ansvar för sin del av samhället”, skriver han, ”medan skattebetalaren i första hand ser sig som köpare av nyttigheter som tillhandahålles av samhällsapparaten. Skattebetalarens fokus är den egna personen, medborgarens perspektiv måsta omfatta alla.”

Vidare ska kulturpolitisk struktur vara generös nog att tillåta konstnärliga uttryck bortom konsumtionsvillkoren. Skolan är en samhällsinstitution vars utformning ligger i allas (nej, alla medborgares hette det ju) ansvar och intresse och inget affärssystem där läroplanerna reducerats till säljerbjudanden. Civilsamhället (organisationer, föreningar, studieförbund) ska stå starkt men får inte styras för hårt. Egentlig frihet är inte detsamma som det som från liberalt håll benämns valfrihet.

Lite trixigt blir det att välja angreppsvinkel för recensionen, men hursomhelst: bland mycket av det som kan älskas hos Harry Martinsons Nässlorna blomma finns framställningen av ”kommunen”. Lille Martin flyttas från fosterfamilj till fosterfamilj allt efter kommunens till synes outgrundliga beslutsfattningar. Han återkommer ständigt till en orolig undran över kommunens makt. Varför ska den flytta runt honom så? Vad ska den bestämma härnäst?

Med tiden framgår att Martins ovisshet om kommunen gäller mer än bara hans egen framtid. Kommunen är namnet på en hemsk varelse. Han undrar om den har många armar och ben. Vid ett tillfälle besöker han en kyrka och blir så rädd för orgeltonen att han tror sig vara inne i kommunen.

– Detta är Kommunen! Skrek han. Hjälp mig, Hjälp mig!

Det säger något om ett barns upplevelse av omvärlden och dess system. Kanske också om människans överhuvudtaget.

Något av den dimensionen av ens förhållande till samhällsordningen gör sig påmind i mötet med Tankar om politik. Tidiga, primala upplevelser av ”socialdemokratin” svävar till ytan, från tiden innan ordet var greppbart. Som en vuxenvärldslig gåta bland andra strömmade socialdemokratin ur teve och radio tillsammans med mystiska fenomen som ”Berlinmuren”, en ”Förvaltning” eller ett ”Christer Pettersson”.

Möjligen var socialdemokratin något slags tillstånd, som vädret eller årtalet, men det hade man inte ord för. Utan tvekan hade den att göra med De som bestämde (där Kungen förmodligen var inblandad). Helt säkert satt socialdemokratin i en hög byggnad nere i centrum och bestämde över landet (i Växjö, av alla städer). En fabriksny Förvaltning kan mycket väl ha stått och knastrat i källaren.

Tillgänglig som ren upplevelse var socialdemokratin bara när den materialiserades: i det gråspräckliga mönstret på tallrikarna i skolbespisningen, i pastellfärgerna på vårdcentralens tapeter, i telefonkatalogen, i den där märkliga vapenskölden som avlöste myrornas krig på SVT, i vinjetten till Anslagstavlan, i fiskpanetterna, i rektangulära fönsterkuvert när man tog in posten, och ”politik” och ”kommun” och ”landsting”. Från allt detta tråkiga och självklara löpte på något sätt spår till ”socialdemokratin”.

Tankar om politik rimmar på något sätt mot de upplevelserna: en lugn och katalogartad genomgång av olika ställningstaganden, framlagd på mild och utspädd kanslisvenska. Grå så in i märgen, i pärm och tonfall. Garanterat ohipp – detta är den sista bok du ser i Nöjesguiden.

När partierna med valfläsk och oneliners i högsta hugg slåss om varje minuts exponering känns det behagligt främmande att få ta ställning till en politisk röst i lugn och ro, utan en PR-konsult hukande i kulisserna. Låt vara att vissa påståenden lämnas outvecklade. Resonemangen ifrågasätter och befruktar trots allt min föreställningsvärld precis så som partiledardebatterna och standardinläggen i dagspressen borde men inte lyckas göra. Tankar om politik står sig dessutom bra genom sin frihet från utspel och populism. De socialdemokrater som häromdagen säkert famlade efter något att kasta i huvudet på sina partikamrater kunde med fördel ha valt Göranssons bok.