Kurt och Kio är på jakt efter en koja. Deras grannar har en och då vill de också ha en, men det är inte lätt att hitta den perfekta platsen för att bygga en. Hemma på gården finns det bara en gammal barrig julgran, inte tillräckligt bra underlag för en trädkoja. I skogen är träden tvärtom för många, på stranden är det för blött, under trappan alldeles för mörkt. I sandlådan på vägen bor det redan en gubbe, i buskarna i parken kommer det hundar och kissar på en. Slutligen hittar de två vännerna dock den perfekta platsen.

Kurt och Kio resonerar sig fram genom boken, som textmässigt nästan uteslutande består av dialog. Vänstersidorna av uppslagen tas upp av helsidesbilder på de olika miljöer de testar och förkastar, på högersidan är de två (Kurt med en mössa likt en rakt uppåtstående korv, Kio med en som ser ut som en korv som ligger vågrätt) på väg utåt, in i nästa sida, och till nästa plats. Från varje plats de lämnar tar de med sig något de hittat: en ljusslinga, en krabba, en pinne, och entusiasmen är aldrig sinande – trots att det alltid är något som fattas så ger de aldrig upp hoppet om att finna det ultimata stället.

Kurt och Kio vill ha koja är rolig och charmig rakt igenom. Bilderna är av den sorten att man får lust att trycka upp affischer och sätta upp dem på väggen – stora fält i olika färger åtskiljs av vita konturlinjer, färgerna är många och glada. Växtligheten har ofta karaktären av mönster: blommande buskar med olika sorters löv som svämmar över, och djuren som dyker upp då och då ser liksom många av människorna smått infernaliska ut: luriga och roade men underfundiga och intensiva. Adbåge hinner med att skildra en mängd olika sorters samhällsmiljöer också, såväl skog och strand som köpcentrum och trapphus. Allt som oftast med många detaljer som små myror i skogen och en återkommande trehjuling på gården. Sammantaget en bok man blir riktigt glad av.