Mitt svarta liv är den tredje av Amanda Erikssons bilderböcker om en tjej i femårsåldern som funderar på olika saker, och prövar dem. Tidigare har hon bytt familj med sin dagiskompis José i Mitt andra liv och stajlat om sitt rum och sina kläder i Mitt rosa liv. Här följer hon inledningsvis med sin mormor på hennes kusin Astrids begravning och ordnar därefter, med hjälp av sin alltid till hands stående morfar, en egen. Det blir begravning av en mus i trädgården med alla beståndsdelar på plats; gäster klädda i svart, gravsten och psalmsång, och bullar och fest efteråt förstås.

Amanda Eriksson har hittat en klockren ton som går igen i alla hennes böcker. Det är en eftertänksam men väldigt uppriktig berättarröst som förmedlar det som händer på mikronivå – här i form av alla intryck man får på en begravning, genom syn så väl som hörsel. Det är en rättfram, rakt-på-sak berättarstil som här och där tryfferas med undringar – varför fungerar det så här?

Likheterna med de tidigare böckerna är stora. När morfar i "Mitt rosa liv" letade upp nål och tråd, tvättmedel och mammas gamla påslakan för att fixa nya kläder, så tar han här fram en sten, en spade och en tändsticksask för att begrava musen i. Döden är väldigt påtaglig och saklig, men när det blir för sorgligt finns också utrymme för morfars berättelse om tron på återfödelse – vilket genast leder till fantasier och lek kring vad man ska göra i nästa liv.

Här återkommer också ett av mina favoritgrepp från Mitt rosa liv. Där fick man i i övrigt identiska uppslag se hur flickans rum såg ut före och efter en inredningsförvandling, här är det första uppslagets bild från kyrkan som återkommer i den sista. Fast då är det inte begravning utan dop, och samma människor sitter i bänkarna, men nu i ljusa kläder och med glädjetårar i ögonen istället för sorg. Också det en perfekt illustration för kretsloppstanken som hela boken ger uttryck för – allting går igen.