När Toves föräldrar ropar på henne kommer hon inte. De tror att hon inte lyssnar och blir arga, men när de pratar med Tove om det kommer de fram till att det kanske inte beror på att hon är ouppmärksam. Kanske hör hon helt enkelt inte? Tove har lärt sig att kompensera för sin nedsatta hörsel genom att gissa sig till ord, därför har man inte upptäckt något tidigare. Men nu får hon åka till doktorn för undersökning, och så småningom utprovning av hörapparater.

Det här är en pedagogisk bilderbok av sådant slag som jag tänker mig att 70-talet var fullt av. Eller borde ha varit. Man förklarar hur örat fungerar, varför en del inte hör så bra, vad en läkare och en audionom gör. Men det är inte överpedagogiskt utan behåller en vardaglig, berättelse- och karaktärfokuserad stil rakt igenom. Det är heller inte någon särskilt dramatisk, omvälvande upplevelse att komma fram till att man hör lite sämre. Det mesta är som innan, man ska bara få en hörapparat, gärna grön med rosa glitter.

Bilderna bidrar också till 70-talskänslan. Emma Adbåges illustrationer har milda färger och skarpa konturer, och är fulla av vardagliga tecken även de. I vardagsrummet är det grön soffa och grå matta som gäller medan Toves rum har rosa matta och robotar och gosedjur utplacerade med den rätta stökiga känslan. Tyvärr blir det lite tråkigare mot slutet när samma miljö återkommer på flera uppslag, men annars är det jätteroligt varje gång man vänder blad och får gå in i en ny centralperspektivisk värld, antingen ett rum hemma hos Tove eller ett väntrum på sjukhuset.

I illustrationerna finns också insprängda pratbubblor med tjocka spritpenneramar. Där ryms dialogen medan berättartexten blir just berättande, utanförstående. Det är ett grepp som fungerar bra, och som tillåter boken att vara pedagogisk och personlig på samma gång.