Det är en ovanlig morgon i Oregon: det har snöat ett par centimeter och skolorna är stängda. Mias familj bestämmer sig för att åka och hälsa på några vänner. Alla är glada, familjen är av den harmoniska sorten, och naturligtvis händer det som inte får hända – trafikolycka.

Mia finner sig själv stå oskadd i diket, medan hennes föräldrar har slungats ut ur bilen, krossade till oigenkännlighet. Plötsligt ser hon dock sin egen hand sticka ut ur bilvraket och inser att hon inte är oskadd som hon tror. Hon lever, svårt skadad, men står också vid sidan och ser på.

Om jag stannar utspelar sig under ett dygn, under det kritiska dygn då Mia är medvetslös men kan betrakta sig själv och alla besökarna på sjukhuset. Det är ett dygn då hon ska bestämma sig för om hon ska leva eller dö. Leva kvar i en värld utan sin familj, eller dö ifrån de som ändå finns kvar och som älskar henne?

Jag gillar greppet i Om jag stannar, att låta Mia andligen hänga kvar och vara med om allt som händer kring henne, även om den kroppsliga Mia är djupt medvetslös. Visst är det lite Ghost över det hela, men mindre cheesy. Jag tycker också om hur koncentrerad romanen är till formatet, med huvudhandlingen under ett dygn och tillbakablickar på det. Till skillnad från andra böcker på samma tema (som Peter Pohls Jag saknar dig, jag saknar dig och Joyce Carol Oates Efter kraschen tog jag mig samman, spred ut mina vingar och flög iväg) som behandlar tiden efter katastrofen, vägen tillbaka, stannar Forman vid det där enda livsviktiga (!) beslutet.

Visst är det en gråtbok, det här, men den lyckas samtidigt hålla en positiv ton. Musikens stora betydelse för historien kan troligtvis tillskrivas en del av det. Mia är cellist, hennes föräldrar gamla punkare, pojkvännens band är på väg att slå igenom. Musiken är berättelsens röda tråd och någon borde förmodligen sätta ihop ett soundtrack och sälja tillsammans med boken.