Jag åker tåg. Sträckan Stockholm – Göteborg och jag skall på bokmässa. Bredvid mig sitter fyra kvinnor med samma mål med sin resa som jag. Under tiden vi åker diskuterar de seminarierna de skall se (de skall gå på Camilla Läckberg) och så bokar de in nästa bokklubbsmöte och dricker vin. Deras samtal och uppsluppenhet över helgen som skall komma får mig att fundera över läsning. Och det är inte läsning sådär i allmänhet, utan det är läsning som en social handling. När jag läser så läser jag ju inte enbart för min egen tillfredsställelse, utan jag läser även för att kunna diskutera det jag har upplevt. Att kunna samtala om det lästa och bli en del av det kollektiv, den grupp som uppstår genom våra gemensamma referensramar.

I Roy Anderssons och Stefan Einhorns seminarie ”Konsten att tala allvar” berör de ämnet. De talar om vikten av tillhörighet, vikten av att tillhöra en grupp. Att känna att man har något gemensamt.

Också Jan Gradvall kommer in på samhörighet i seminariet om boken Tusen svenska klassiker. Han får frågan om den masskultur som förr uppstod till en följd av det begränsade utbud som fanns nu kommer att försvinna i och med alla de nya kanaler som finns att nå kultur på. Hans svar är nej, och skälet är enkelt: vi har fortfarande ett behov av att samtala om kultur i sociala sammanhang. Därför kommer det alltid finnas en typ av kultur som samlar den breda massan. Även om möjligheterna finns till att specialisera sig finns det ändå ett behov av att samtala kring det upplevda och därför kommer masskulturen att kvarstå.

Och nog märks behovet av att tala om läsupplevelsen. Bokcirklar har blivit hippt, eller åtminstone mer uppmärksammat på bred front. Ordet bokcirkel, som för 10 år sedan framkallade dunkla syner av mossiga bibliotikarier som låste in sig i en kommunal källare efter jobbet för att diskutera böcker med svåra ord har fått en ny innebörd. Det är hippt att diskutera böcker. Hippt att vara med i en bokcirkel.

Vilken bok som sedan diskuteras är sekundärt. De finns de som tycker att en diskussion är bortkastad på till exempel Läckberg. Det finns de som inte tycker att det finns något att analysera. Kanske har de rätt, men det är inte poängen. Det viktiga är samhörigheten. Att känna gemenskapen i att ha läst samma bok och att diskutera något utifrån samma förusättningar.

Så oavsett bok spelar cirklarna en roll i ett socialt sammanhang. De skapar en gemenskap. Huruvida den nya uppmärksamheten på bokcirklarna är en fluga eller faktiskt något bestående återstår att se. Kanske blir ordet bokcirkel om några år än en gång synonymt med kommunala källare och dammråttor. Jag hoppas inte det. Förhoppningsvis fortsätter folk att diskutera sina läsupplevelser, vare sig det är Sartre eller Läckberg. Det rör ju sig, enligt Gradvall, trots allt om ett grundläggande behov.