För några år sedan hade vi en klassikervecka här på dagenbok.com. Vad idén snabbt hakade upp sig på var förstås den eviga frågan – vad är egentligen en klassiker? För bokurvalet just den veckan har jag för mig att vi till slut enades om att böckerna skulle vara hundra år gamla eller äldre, men det löser ju knappast problemet en gång för alla.

Journalistkvartetten Jan Gradvall, Björn Nordström, Ulf Nordström och Annina Rabe har de senaste veckorna ådragit sig en hel del uppmärksamhet med sin tegelsten Tusen svenska klassiker – och det genom att utse klassiker inte bara från de senaste decennierna, utan till och med för i år.

Tusen svenska klassiker listar tusen skivor, filmer, böcker och teveprogram från 1956 – teves officiella startår i Sverige – och fram till idag. 2009, alltså. Från Hemma med Rita Wägner, ”Saltaste bönan i stan” och Lilla Fridolf och jag, till Ann Heberlein, ”Om du lämnade mig nu” och Skavlan. Via Owe Thörnqvist, Vilse i pannkakan, proggen, punken, ”Ooa hela natten”, Svenska hjärtan, Lars Norén, NileCity 105,6 och Skärgårdsdoktorn. Och mycket, mycket mer.

Varje utvalt verk ges en kort presentation av skiftande innehåll och underhållningsvärde. Ibland dominerar referatet, ännu oftare anekdotstaplandet. Då och då lyckas författarna med det lilla konststycket att på ytterst begränsat utrymme skapa verkligt sammanhang kring det som skildras. Här är i alla fall späckat av popkulturell bildning blandat med harmlöst trivselvetande att droppa omkring sig vid middagsbordet. Och kanske vilar också under allt det där småmysandet någon djupare kunskap om det land och de tider som ligger bakom texterna.

Det är nämligen den inte helt konventionella definitionen av klassiker som författarkvartetten landar i. Här samlas verk som ”speglat, definierat och format sin tid”, verk som ”säger något väsentligt om Sverige och den tid när de gavs ut”. Folkmunsbruk av klassikerbegreppet ställs mot Svenska akademiens för all del väl dammiga definition (”Avseende den grekiska el. romerska forntiden; berömd; traditionsrik”). Det är en sympatisk demokratisk/populistisk inställning – här rör vi oss med ”verk som miljoner svenskar har en relation till” – som känns tunn bara fläckvis när författarnas egna åsikter om de skildrade verken lyser igenom väl tydligt.

Efter pärm-till-pärm-genomläsning av detta praktfulla blädderverk infinner sig naturligt nog en viss mättnad och förvirring. Vems klassiker är det här egentligen? Svenska folkets (vilka nu det är)? Författarnas? Samtidigt är det en bred samling med betydligt mindre auktoritet än säg de flesta litteraturvetenskapliga handböcker, och det är riktigt skönt att läsa. Här ligger trots allt inte, som med den danska motsvarighet som satte kanondiskussionen riktigt på dagordningen för några år sedan, några regeringsbeslut bakom. Det här är fyra personers åsikter och det är bara att läsa, njuta, minnas och förfäras – och bilda sig en egen uppfattning.