Jag är inte så imponerad av upphackade berättelser där historien berättas ur olika personers synvinklar och där kronologin är uppbruten. För att det ska göra något för mig måste arbetet med texten också göra något för handlingen. I Skuld är handlingen uppbruten i flera led. De finns olika personer som för ordet och texten pendlar fram och tillbaka mellan tidsperioder. Det är ett gediget hantverk men det blir mest smått ansträngande att hålla reda på vem det är som talar när, och att komma ihåg vad det var som avhandlades i stycke två i kapitel tre, då det visar sig vara av vikt i ett kapitel långt senare.

Det kan vara så att det är jag som är lat. Jag får ju en intrigspäckad brottsvåg med många vändingar, mycket skuld och en hel del sex. Dessutom lär jag känna en missmodig journalist med ett drogberoende och ett utvecklat intresse för dataspel. Jaget i boken är inte lyckat men heller inte direkt sorgligt. Förövaren drivs av moraliska föresatser och lyckas mycket väl med sina planer. Men, men jag känner mig intrasslad i de olika vindlingarna och det är svårt att känna med någon i denna berättelse.

Jag är helt för kriminalromaner med moraliska hämnare. Har läst Modesty Blaise med stor behållning genom åren och har inget problem med att fiktiva personer tar rätten i egna händer. Men detta är lite småtråkigt. Jag vill ha mer finess, fler smarta vändningar och framför allt åtminstone lite rapp dialog.

Naturligtvis är Skuld inte en dålig bok. Den är bara inte bra nog för att det ska vara värt att läsa knappt 300 sidor. Deckare är en svår genre. Utbudet är enormt och de flesta av oss läser deckare för att koppla av och bli underhållna. Det är få av oss som har tid för halvbra deckare. Jag hade höga förhoppningar på Modernistas Pulp-deckare. Jag hoppas att detta är lågvattenmärket.