Jag skulle nog säga att jag är ganska lättskrämd. Att gå på skräckfilm på bio är förenat med en hel massa skämmighet för mina medföljande, eftersom jag måste blunda/hålla för ögonen när det blir för läskigt. Scenen i The Ring när det otäcka barnet kryper ut ur TV:n har satt djupa psykologiska spår, för att inte tala om hisscenerna i Dark Waters. Tja. Vi har alla våra problem.

Anledningen till att skräcklitteratur/film är så populära är naturligtvis att vi gillar att bli skrämda. En dålig skräckfilm, dvs en man inte blir rädd av, är ju helt outsägligt meningslös.

Skördedrottningen har den klassiska krypande uppbyggnaden. Det finns något därute, men man vet inte vad det är. Det blir konstigare och konstigare (och mer och mer skrämmande) tills man når crescendot, i vilket man ska bli jävligt skraj men helst inte riktigt veta vad det läskiga är. Så fort monstret visar sig är i nio fall av tio det läskiga slut. Det otäcka är det okända.

Och otäckt är det, riktigt läskigt faktiskt. Allt börjar när Olof får ett märkligt paket från en gammal studiekompis han inte sett på många år. Fabian har försvunnit på ett mystiskt sätt, och spåren leder via dammiga bibliotek i Uppsala och Stockholm rakt in i mörkaste Norrland.

Jag är särskilt förtjust i Marklunds mycket träffsäkra beskrivning av studentlivet i Uppsala. Osäkerheten man känner som ny, euforin över att vara vuxen, de sena kvällarna på nationerna och icke minst – de mycket speciella människor man träffar på. Studentmiljön är mycket tillåtande, och man får – och kan – vara precis som man vill, utan att särskilt många höjer på ögonbrynen. Jag vet inte, men jag tror inte att det finns särskilt många andra städer där man kan träffa på till exempel en grupp vuxna män iklädda shorts, knästrumpor och blazer, ropandes "Hurra! Hurra!" av okänd anledning. Eller bli tillfrågad av bleka vampyrlajvare om man har "en cigg" när man är på väg hem från jobbet. Det finns en grupp för alla.

Nåja. Allteftersom historien framskrider, blir den krypande känslan i ryggen allt starkare. I en parallell historia eftersöker en grupp märkliga människor en okänd fasa under andra världskriget. De rör sig i fjällvärlden där de hedniska gudarna ännu tillbeds – de letar efter Skördedrottningen, de fruktade uråldriga samiska gudinnan.

Olof, å sin sida kommer med hjälp av sin gamla kärlek Carolina steg för steg närmare lösningen på vad som hänt deras gemensamme vän. Och jag känner en stark impuls att dra upp benen i säkerhet i soffan…

När jag lagt ifrån mig boken känner jag en stor lättnad över att inte vara någon fjälltursentusiast. Vem sjutton skulle våga ge sig ut på fjällvandring när man vet vad som väntar därute?