Jag var skeptisk när filmen Shakespeare in love kom. Visst, ta litteraturhistoriens sexigaste, mest romantiska dialog och paketera om den. Väldigt kreativt, fnys. Men så växte den liksom till sig. Jag är grymt svag för intertextualitet och har alltid skoj när jag får sitta och leta roliga små vinkar. Kanske inte så tokig ändå.

I romanen Will Shakespeare har författaren John Mortimer gjort något liknande, om än på ett ganska ensidigt sätt. Han har utgått ifrån William Shakespeares liv och i någon mån verk och totat ihop en mustig historia full av medeltida skitighet, alkohol, barkonor och depraverad överklass.

Men det finns en anledning till att det inte är fullgubbar som Trettondagsaftons Sir Tobias, narren Feste eller ens knasbollen Malvolio som är huvudkaraktärer i pjäserna. Det skulle bli väldigt onyanserat och långtråkigt. John Mortimer har tagit fasta på de mer folkliga sidorna hos Shakespeare. För visst har dramatikern en hel del under-bältet-humor. Men det är framför allt kombinationen och balansen gentemot även andra sidor som gör den så smart och underhållande.

Lika mastig som romanens underrubrik – ”Den komiska och tragiska berättelsen om William Shakespeare, men en Skildring av hans Erövringar och Kärleksaffärer, hans Jalousier och Hat, hans Kamp och Framgång, sådan den berättas av Jack Rice, en gång gosseaktör i Shakespeares trupp” – blir hela berättelsen. Vitsig, visst. Lite kul. Men för mycket i samma stil. Och inte så himla trovärdig.

Nå, spelar det någon roll om en roman baserad på en historisk person är trovärdig? Hur mycket har Joyce Carol Oates Blonde att göra med den verkliga Marilyn Monroe? Steve Sem-Sandbergs Theres med den riktiga Ulrike Meinhof? Sara Stridsbergs Drömfakulteten medValerie Solanas? Det kan man förstås inte veta. Men man måste kunna tänka sig möjligheten.

På Mortimers Shakespeare blir jag mest irriterad. Och får inte ihop det. För att skriva, producera och spela i en mängd fantastiska pjäser, som offentlig person streta sig fram i tidens politiskt laddade klimat utan att bli halshuggen, försörja en familj och klokt investera sina vinster kan man helt enkelt inte vara hur flummig som helst. Jag är kanske för mycket diskbänksrealist, men tro mig, ingen romantiker får heller tillfredställande vatten på sin kvarn av den här boken, såvida han inte är av sällsynt burdust och gubbigt material.

För det här känns mest fördomsfullt. Att inte leva samman med sin familj behöver inte betyda att man övergett dem i bohemisk skräck för en borgligt trygg tillvaro. Att män spelar alla kvinnoroller inte att dessa män var depraverade fjollor (intet ont om sådana). Och så vidare. Will Shakespeare framstår lite för mycket som en utlevelse av gubbiga fantasier under finlitterär skylt. Kanske är den också i viss mån ett barn av sin tids allmänna vilja att plocka ner auktoriteter. Och sådant kan ju alltid behövas. Men man bör kanske också fråga sig vad man egentligen ska ha dem till när man väl fått ner dem i dyn.