Balansgången mellan det personliga och det allmängiltiga kan inte vara lätt för en författare – speciellt inte när författaren själv blir så uppmärksammad att han eller hon, som Paul Auster blev när han besökte Stockholm för några år sedan, blir kallad "Gud" av sina fans.

Austers förra roman, The Brooklyn Follies, var småputtrig, varm, mänsklig och nästan helt fri från allt det som någonsin gjort honom till en anmärkningsvärd – ibland fantastisk – författare. Nu vet vi varför: allt som saknades där finns i Resor i skriptoriet. Frågan är om här finns något annat.

Här går Auster tillbaka till sina rötter – bokstavligt talat. Detta är Paul Auster som 2006 försöker återskapa en stil han skrev i 20 år tidigare, främst då New York Trilogy och In The Country of the Last Things; Paul Auster sitter i ett rum och skriver en roman om en författare som sitter i ett rum och skriver en roman om Mr Blank som sitter i ett rum och läser en roman om en man som sitter i ett rum och skriver ner sitt livs historia. Ska jag ta den meningen igen? Men vänta, det är inte slut där! Det visar sig nämligen att Mr Blank – passande namn – har tappat minnet, och de som håller på att hjälpa honom att återfå det – en sjuksköterska, en polis, etc – är karaktärer ur Paul Austers tidigare böcker, som är förbannade på Mr Blank för att han förstört deras liv… är vi postmoderna än eller?

Och visst, det är härligt att se Auster göra återbesök i den där karga, Kafka-inspirerat svartvita prosan från sina tidigare böcker, med funderingar över vad det innebär att vara en författare och hur fiktiva figurer kan få ett eget liv.

(Mr Blank som sitter still, väntar på att hans fiktiva figurer ska göra något och berätta sin historia för honom; Mr Blank som reser sig från skrivbordet och bankar på det låsta fönstret för att bli hörd, för att få ut någonting till omvärlden.)

Men samtidigt sitter man lite grann och undrar vad jag förväntas göra med detta. Alltså, Auster brukade fram tills riktigt nyligen kunna kombinera det där metatricksandet och de übersmarta svartpolotröjeskriverierna med att skapa karaktärer och historier som faktiskt var intressanta att läsa. Här lyckas han på sin höjd återskapa dem. Har du inte läst – och snudd på memorerat – hans tidigare böcker får du knappast ut mycket, men har du gjort det blir det ändå ofta mest ett Memoryparti; para ihop rätt karaktär med rätt Austerbok, vinn ett pris. Priset? ett ofärdigt romanfragment likt det i Orakelnatten, en Austersk I straffkolonin som kunde platsat i en novellsamling men inte är stark nog att bära en (om också kort) roman, hur många Austrar som än berättar den i kör.

Resor i skriptoriet blir mest för fans. Den skulle nog vilja vara en mästerlig och ganska svartsynt metafor över hur en författare arbetar (eller, om vi ska lägga någon vikt vid Mr Blanks frustrerade minnesförlust, misslyckas med det) men känns ofta mest som att Auster sitter och gnager på sin penna och beundrar författarfotot på sina egna förstautgåvor. Auster är fortfarande i toppform både när det gäller den mänskliga och den litterära sidan av sitt författande, men det vore skönt om han kunde återgå till att vara bådadera samtidigt.