Helena är en ung arkeololog som drömmer om att göra det stora fyndet och stiga i graderna på sin institution. Hon är ambitiös och duktig men har ett ojämnt humör och en svår barndom bakom sig. När hon så blir tvingad att åka norrut till Stalofjället, för en rutinutgrävning inför anläggandet av ett spahotell, hittar hon sin skatt: mossliket av en kvinna ser ut att vara offrad. Doktorandtjänsten ser ut att vara säkrad. Men konsekverna av att ha grävt upp kvinnan blir ödesdigra och det finns en koppling till Helenas eget förflutna.

Parallellt får läsaren följa Johan, en man i byn intill utgrävningen och syskonparet Aili och Klement som levde på samma plats för 1100 år sedan.

Trots att svensk spänning är en ovanligt homogen genre kan de vara sådär bladvändarspännande att de inbjuder till nätter i nattlampans sken. Till en början är Fördömd just så spännande.

Visserligen är det tröttsamt med den typiska journalistprosan som tycks kalkerad på en mall av rakt berättande, cliffhangers, vardagsbekymmer och konkurrens på jobbet. Men greppet att ha arkeologer i centrum i stället för poliser eller journalister känns nytt. Man får inblick i en värld av akademisk konkurrens och får på köpet lite nya kunskaper om arkeologiska arbetsmetoder. Romanen behandlar också den samiska kulturen.

Men när det börjar bli övernaturligt och de olika parallellhandlingarna knyts ihop blir det ohållbart. Bristerna i språket och stoffet blir allt tydligare. Är man van vid spänningsromaner i brittisk stil blir berättandet här både klumpigt och plumpt. Som när Helena ska förolämpa en kvinna som mobbade henne som barn:

Evelina vände sig om och sträckte fram stekspaden, en bulle som nästan inte alls var bränd vilade längst ut.

- Får man bjuda på en?

En försoningsgåva, så rart. Helena snappade åt sig bullen och tog ett bett av det sötvarma brödet medan hon såg menande på Evelinas tjocka kropp.

- Det är väl bäst om du avstår. Det ser ut som om du redan ätit tillräckligt många.

Det är inte direkt subtilt. Här finns inga undertexter, utan allt är berättat så att läsaren inte behöver eller ens har utrymme att tänka något själv.

Blandningen av naturalistiskt berättande med socialrealistiska resonemang kring glesbygdspolitiken och fantasyinslag med levandegjorda demoner är också tveksam. Genreblandningar kan vara nyskapande, men i amatörmässigt skick framstår de som misstag. Hannibal Lector möter en gråsvensk Indiana Jones i Sagan om Isfolket blir en stilmässigt osäker blandning.