Jag vet att man inte bör avslöja slutet när man recenserar böcker. Men om det nu bara är författaren som kan leva i illusionen att hans spektakulära slutliga avslöjanden faktiskt är spektakulära avslöjanden?

Såhär är det: Gajus och Marcus växer upp tillsammans på ett antikt romerskt lantgods. Gajus är den inflytelserike godägarens son medan Marcus är en föräldralös pojke som tillåtits växa upp på godset. Olika lotter väntar dem onekligen, men bästa vänner är de. Efter halva boken avslöjar författaren, med uppenbara trumvirvlar, att Gajus hela namn är Gajus Julius Caesar. Kanske inte århundradets största överraskning, särskilt med tanke på att Igguldens trilogi, vars första del den här romanen är, fått namnet Kejsaren.

På allra sista sidan avslöjar Iggulden ytterligare ett helt namn, återigen med massiva trumvirvlar. Marcus efternamn är Brutus. Detta är den andra av de två stora ”hemligheter” som varit uppenbara från första sidan.

Jag vet inte riktigt vad det är för läsare Iggulden föreställt sig när han så uppenbart tycker att han överraskar. Förmodligen en som inte bara sovit sig igenom samtliga skolans historielektionen utan också de senaste två tusen årens kulturella och populärkulturella besatthet av Romarriket i allmänhet och dess kejsare i synnerhet.

Nej, det där är inte hela världen. Men det ger ett litet vagt löjets skimmer över en annars ganska välskriven bok om vardagslivet i det antika Rom. Gajus och Marcus leker – eller snarare krigar med grannpojken – på landsbygden, uppfostras till stryktåliga romerska soldater, upplever Roms intriger, triumftåg, inbördeskrig, förälskelser i såväl slavflickor som överklassdonnor, går på blodiga gladiatorspel och slåss vid diverse romerska fronter.

En hel del våld blir det. Det krigiska samhället med sina enorma gränser att försvara genomsyrar både privatliv, politik och nöjen. Iggulden beskriver våldet på ett ingående och detaljerat sätt som påminner om Jan Guillous Ondskan, men saknar Guillous sociala patos.

Gajus och Marcus riskerar livet och slår ihjäl folk i ungefär samma takt som, säg, en före detta studerande skribent dricker kaffe. Och i längden blir det underligt nog ungefär lika spännande. Upprepning kan göra de mest rafflande skeenden till slentrian.