En landsväg genom ett översnöat Oregon, tre på natten. Bara två bilar är ute så här sent, ett gammalt slagskepp till Buick och en sprillans ny Mercedes. Buicken sladdar i diket, mercan stannar för att hjälpa, och nu står förarna öga mot öga: Hasan och Vuko, två bosnier en halv värld hemifrån. De har aldrig träffats förr, de vet inget om varandra utom det enklaste: Hasan är muslim, Vuko är serb. Medan de åker iväg i natten börjar de prata…

Två mer olika människor är svårt att hitta – de kommer inte ens från samma Bosnien. Hasan lämnade hemmet för 15 år sedan, före kriget, och har inte satt sin fot där sen dess. Vuko körde stridsvagn, brände hus och människor och klarade sig undan bara därför att alla andra gjorde samma sak; nu har han likt en balkansk (och hjälpligt laglydig) Tony Montana raskt anpassat sig till USA, charmat sig till både pass och pengar. Hasan lever på uppehållstillstånd i ett enkelt hus i en liten stad med sin skådespelande fru, sin konst … och sin bil.

För det är ju runt den där bilen saker kommer att kretsa. En gammal Buick i gott bruksskick – inte det vrak hans fru påstår, ingen välpolerad veteranbil, bara 2 ton plåt som varit Hasans hela liv under många år.

Du förstår, den har gett mig allt det där som man behöver, oavsett om man är amerikan eller inte, den har varit min golf och min baseboll och min psykolog…

En stor amerikansk bil som symbolen för frihet – inget nytt. Men samtidigt blir den, ironiskt nog, det som gör Hasan ofri. Han kan inte släppa bilen, han kan inte ge upp det den representerar – och är hopplöst fast. Precis som Vuko är fast i det kriget lärt honom, en läxa i både att förödmjuka och bli förödmjukad.

Så under det här sömnlösa dygnet som följer på att Buicken sladdar av vägen vänds båda deras liv fullständigt upp och ner. Redan från början vet de inget om varandra utom det som de tror sig veta om varandras folk, så båda sätter på den andre en överrock av fördomar och utgår från att de är motståndare – vilket de då naturligtvis blir. Som om de inte kunde annat än att spela upp de roller historien bestämt, som om ingen annan möjlighet funnes än hat och våld.

Jergovic skriver i ett enda sjok, dialogen vävs rakt in i löpande text, kapitelindelningar fnyser han åt … trots åtskilliga tillbakablickar är det en bok i realtid, ingen pausar, ingen kliver åt sidan, allt kommer som en rinnande vårflod. Måhända blir det någon gång lite väl tungt med symboliken; upplägget känns för tydligt. Man önskar att han ville ge dem en chans att tänka utanför ramarna, att inse att den här sången sjungits för många gånger redan … Men nej, allt ska åt helvete till dunket av en gammal V8. Otäck sträckläsning.