Recension

: Lazarusprojektet
Lazarusprojektet Aleksandar Hemon
2010
Albert Bonniers Förlag
6/10

Lik heter

Utgiven 2010
ISBN 9789100121099
Sidor 304
Orginaltitel The Lazarus Project
Översättare Kerstin Gustafsson

Om författaren

Aleksandar Hemon, född 1964, studerade litteratur vid universitetet i Sarajevo och utexaminerades 1990. Han kom till USA som turist 1992, men blev kvar där sedan hans hemstad Sarajevo belägrats. Debutboken från 2000, Frågan om Bruno (The Question of Bruno), skrev han på engelska.

Sök efter boken

1992 var Aleksandar Hemon från Jugoslavien på semester i USA. Kriget bröt ut därhemma och när det var slut var han plötsligt bosnier. Han stannade kvar i USA, lärde sig engelska och började skriva romaner.

Exakt samma sak hände Vladimir Brik, huvudpersonen i Lazarusprojektet – japp, ännu en i en lång rad av romanfigurer som är lik sin författare. Men till skillnad från Hemon är Brik ett misslyckande; utan att veta om han kan kalla sig amerikan, bosnier, jugoslav, muslim, katolik eller vad något av det egentligen skulle betyda om han var det driver han omkring, lever på sin amerikanska fru och skriver krönikor om livet som invandrare i ett land som gärna vill säga sig vara byggt av invandrare men också är noga med att de invandrarna bygger det land som makthavarna vill.

Ur detta blir han alltmer fascinerad av historien om Lazarus. Inte den bibliske (kanske) utan den unge Lazarus Averbuch, ryskjudisk invandrare som 1908 sköts ihjäl av Chicagos polischef. ”Han var en anarkist,” menar polischefen. ”Kolla, han har böcker av Emma Goldman, han var uppenbarligen en mördare.” Polischefen blir hjälte, Lazarus demoniseras i pressen och skottas ned i en fattiggrav, och där går hans syster ensam kvar och frågar vart hans kropp och själ tog vägen, hur hon ska få tillbaka honom. Detta är en historia om hemlöshet, utanförskap och demonisering i demokratins namn som måste berättas idag, menar Vladimir (byt ut ordet ”anarkist” mot ”terrorist” och det är nästan löjligt övertydligt). Sagt och gjort: han utverkar ett stipendium av en amerikanska som är fascinerad av det exotiska och tillsammans med en barndomsvän från Sarajevo som faktiskt var med i inbördeskriget reser han till Östeuropa för att hitta Lazarus rötter (det Chicago han levde i har rivits och byggts om flera gånger redan). Eftersom alla källor om Lazarus är skrivna av hans fiender måste romanförfattaren kliva in.

Vi får alltså två berättelser parallellt; uppstädningen efter (karaktärs)mordet på och mytifieringen av en ung jude i det tidiga 1900-talets USA, och två bosnier (vad det nu innebär för dem) som reser runt i Ukraina, Moldavien och Bosnien på jakt efter rätt historia, någon form av berättelse att sätta både på Lazarus och sig själva. Hur hanterar man diasporá om man inte ens är jude? Hur hanterar man ett nationellt martyrskap om man knappt ens satt foten i sin hemnation? Och eftersom Hemon gillar att leka med berättarmässiga och språkliga strukturer börjar historierna påverka varandra; namn från Chicago 1908 dyker upp igen 100 år senare, amerikanska krigskorrar från 90-talets Bosnien hjälper till att svartmåla judar 100 år tidigare, allt medan Briks kompis strösslar in blodiga berättelser från ett ofattbart grymt krig som kanske inte är slut än. Och genom allt går frågan: när, och hur länge, dör en människa? Vi sätter namn på gravstenar och besöker dem, hyllar dem, demoniserar dem, medan de döda själva inte får komma till tals. Bibelns Lazarus är ett av Jesu mest kända mirakel, men hans enda funktion är att dö och väckas till liv; vad hände med honom sen, vad tyckte han om det, varför handlar berättelsen bara om det ögonblicket och inte om honom?

Lazarusprojektet är fullt av intressanta paralleller, frågeställningar och historiska frågetecken. Problemet är bara ojämnheten. Där historien om Po’ Lazarus och hans syster griper tag känns Brik &Co:s resor genom Östeuropa mer som en andra gradens Ryszard Kapuscinski, och trots att Hemon har ett härligt udda sätt att attackera sitt andraspråk engelskan och dess dubbeltydigheter (i fin översättning till svenska) är han bara en halv Nabokov; Brik själv förblir en ganska gnällig och ointressant karaktär, vilket gör att alla hans paralleller känns sökta snarare än att sökandet verkligen känns. Det är en intellektuell uppvisning, där de nutida ”verkliga” karaktärerna inte får hälften av den personlighet som de historiska får.

Nyligen läste jag Georges Perecs Ellis Island från 1980. Den berättar så mycket mindre, och säger kanske ändå mer, om liknande frågor.

att vara emigrant betydde kanske just det: att se ett svärd där
skulptören ärligen trott sig ha gjort en fackla
och inte helt ta miste

Jag säger inte ”läs den i stället”, för Lazarusprojektet är absolut ingen dum bok, och den är givetvis aktuellare än Perecs. Men som många återuppväckta varelser är jag inte säker på att den har en själ.

Björn Waller

Publicerad: 2010-05-10 00:00 / Uppdaterad: 2010-05-09 14:20

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3720

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?