Recension

: Att se andras lidande
Att se andras lidande Susan Sontag
2004
Brombergs
7/10

I sin egen tjänst

Utgiven 2004
ISBN 9176089894

Om författaren

Fotograf: Annie Leibovitz

Susan Sontag, 1933-2004, har skrivit flera romaner, essäsamlingar och dramatik och har bland annat belönats med Jerusalem Prize och The Peace Prize of the German Book Trade. Bland hennes mest kända verk kan nämnas ”Om fotografi”, ”Sjukdom som metafor”, ”Jag, etc”, ”Vulkanälskaren” samt ”I Amerika”.

Sök efter boken

Till skillnad från bildkonsten har fotografiet en nära och faktisk koppling till verkligheten, även om man inte ska förledas att tro att fotografiet är verkligheten. ”I filmer försöker man inte avbilda verkligheten. Man försöker avbilda bilden av verkligheten”, lär Stanley Kubrick ha sagt. En bildkonstnär (eller författare för den delen) kan föreställa sig sitt verk i fantasin, men för fotografiet krävs onekligen ett objekt att gestalta, annars ingen avbildning… bara ett blankt kort. Men där finns också, för att tala med Kubrick, något mellanliggande. Och så länge fotografiet kräver denna egenskap blir uttolkningen av dess budskap problematiskt.

Susan Sontag har tidigare i boken Om fotografi (1977) avhandlat detta faktum, och satt det in i nutidens sammanhang. Man urskiljer här alltså två linjer, fotografiet som ”mysterium” samt dess roll i vår mediala värld. I Att se andras lidande tar hon fasta på den senare frågan, och återvänder med fokus på bilden som informationsbärare från krig och katastrofer. Med avstamp i krigsfotografins historia likväl som nyligen inträffade händelser som 11 september och tortyrbilderna från Abu Ghraib-fängelset i Irak (den färska artikeln ”Att se andra torteras”), frågar hon sig: Vad är det fotografiet förmedlar? I vilkas intressen tjänar det? Vad har det för inflytande på våra liv?

Att fotografiet är ett mäktigt, det mäktigaste, instrumentet för den som vill vinna globala sympatier förvånar nog ingen. Historiskt sett har sättet att förmedla information gått från muntlig över skriftlig till bildlig teknik. I och med detta har vi också överlåtet alltmer av arbetsinsatsen till tekniken, på gott och ont. Vad som skenbart verkar vara ”sant” (det finns ju på bild!), kan i största grad vara utsatt för organisatorisk eller teknisk manipulation. Det är historien full av bevis på, tänk bara på krigshistoriens mest berömda bild, Robert Capas En republikansk soldats död, vilken ofta anklagats för att vara arrangerad.

En central frågeställning för Sontag har varit huruvida det breda flödet av bilder från oroshärdar dels bekräftar (eller t.o.m. ”gör”) kriget, dels om det har en avtrubbande inverkan på vår empatiska förmåga. Detta hävdas i bl.a. Om fotografi mot bakgrund av det då nyss avslutade Vietnamkriget; historiens första TV-krig blev chockerande och verkligt just genom mediet TV vilket tillslut också gjorde dess konsumenter avtrubbade. Självpolemiskt vänder sig Sontag mot dessa antaganden, i alla fall det senare, vilket hon betraktar som ett perverst påstående. Om kriget är underhållning, om dess aktörer är skådespelare, om scenen är en fiktion, då är det en liten privilegierad klicks försök att avskaffa lidandet och verkligheten för miljontals människor.

Den avslutande essän ”Att se andra torteras” kan läsas som en fallstudie i dessa fotografiets möjligheter och begränsningar. Vi har här att göra med det flerbottnat ”förbjudna”; sado-masochistisk tortyr utförd av ”hederliga” amerikanska soldater på irakiska ”offer”. Det unika med dessa bilder är att de verkar förmedla en indirekt bild av verkligheten. De är inte tagna av media eller någon armé i syfte att utgöra något slags propaganda. De var istället menade som souvenirer och troféer för (demoraliserade) soldater i ett (orättfärdigt) krig. Bush gjorde sedan allt för att bortförklara dem som stridande mot ”Amerikas sanna natur och hjärta” och Rumsfeld sa att dem spridits ”helt mot lagen, till medierna, till vår överraskning.”

Susan Sontag är här en pessimist och amerikakritiker ut i fingerspetsarna, och hon använder fotografiet som analysverktyg i sina utfall mot Amerika (läs Bush-adminstrationen). Hon vill visa att när dess sprängverkan når en viss gräns, går det att diagnostisera hela samhällen utifrån det fotografiska kortet. Med den digitala tekniken förs det närmre varje enskild händelse och allt längre bort från maktens kontroll eller dess vilja att kännas vid dom. Men de finns, som Sontag avslutar, för evigt kvar, oavsett.

Likaså bär varje turist med sig en digital- eller videokamera, redo att registrera det oväntade, något som i dessa dagar blivit alltmer uppenbart. Flodvågorna i Asien är inte sannare eller verkligare bara för att de fångats på bild och spridits blixtsnabbt över hela jorden. Vi tittare kan inte förstå, de som filmat kan inte förmedla, men kanske kan bilden hjälpa oss att sträcka ut en hjälpande hand. I bästa fall.

Anders Edwartz

Publicerad: 2005-01-01 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-18 15:55

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1485

4 kommentarer

Gott nytt år och champagne till det idoga dagensbok och till Susan Sontags minne!

P Oregistrerad 2005-01-01 00:25
 

Skönt att få läsa en lysande recension på en annars så dyster dag. Gott nytt år till alla på dagensbok.com

Pricken Oregistrerad 2005-01-01 14:12
 

Vet du var jag kan köpa denna bok på svenska på nätet?

MLA Oregistrerad 2013-01-17 19:24
 

Verkar vara slut från förlaget, men begagnat kan det nog gå. Bokbörsen (länk finns uppe till höger) är ofta ett bra tips.

Ella Andrén Redaktionen 2013-01-19 11:18
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?