Clancy har bara blivit sämre och sämre för att till slut släppa detta riktiga bottennapp. I föregångaren Red Rabbit fanns det i alla fall en del nostalgiska poänger att spela på. Ett försök att gå tillbaka till den rädsla som fanns för Sovjetunionen och skräcken för kärnvapenkrig som låg till grund för den. Nu lyckades han inget vidare med det men det fanns ändå en viss charm i att ännu en gång få läsa en riktig kalla kriget-roman. Det grundläggande problemet med den värld han skapat finns dock kvar. Jack Ryan har varit president och kan knappast åka till Afghanistan eller Irak för att döda terrorister. Nu har det gått några år till sedan sist och han har äntligen lyckats lösa det hela.

I Tigerns käftar är det inte Jack Ryan som är hjälten. Eller rättare sagt; det är Jack Ryan som är hjälten men det är Jack Ryan den yngre det handlar om. Han har blivit tillräckligt gammal för att skaffa sig en egen karriär och han har beslutat sig för att jaga nationens fiender. Nu är det lite tråkigt att följa i pappas fotspår rakt av så han väljer att kontakta en hemlig privatfinansierad underrättelsetjänst som bara han lyckas lista ut existerar. Han är så smart. Roligt. Och troligt. Otroligt.

Ett stort problem är att det inte är något flyt i översättningen. På engelska är Clancy alltid välpolerad och raderna bara flyter på. På svenska känns det konstlat och hackigt. Jag har svårt att tro att det är Clancy själv som chanserat så mycket på så kort tid.

Mest oroande är Clancys allt tydligare politiska ställningstagande. Om han hade varit senator i Texas hade vi snabbt sett nya rekord i avrättningar. I Tigerns käftar är det Ryans kusiner, tvillingarna Brian och Dominic, som agerar bödlar. Uppdraget är att avrätta de terrorister man lyckas spåra upp men som inte kan dömas eftersom man inte vill avslöja sin källa. Ett par gånger närmar de sig frågan om det verkligen är försvarbart att döda människor utan rättegång. Svaret blir ja.

"… Låt säga att du får order att eliminera en känd terrorist. Hur reagerar du då?" frågade Pete.
"Det var enkelt. Man knäpper honom", svarade Brian utan att tveka.
"Varför?"
"Terrorister är kriminella, men man kan inte alltid arrestera dem. Det är folk som är i krig med mitt land, och får jag order om att besvara deras krigshandlingar så, visst. Det är vad jag har skrivit på för att göra Pete."
"Systemet låter oss inte alltid göra det", påpekade Dominic.
"Men systemet tillåter oss att döda brottslingar i stundens hetta, in flagrante delicto, så att säga. Det gjorde du brorsan, och jag har inte hört någonting om samvetskval."
"Det lär du inte göra heller. Samma sak gäller dig. Om presidenten säger åt dig att sänka någon, och du är i uniform, så är han din överbefälhavare, Aldo. Enligt lagen är det din rättighet – nej, din plikt – att döda vem han än säger åt dig att döda."

Hittills har det varit rätt rakt på. Döda de jävlarna bara. Nu bestämmer han sig för att problematisera det hela lite med betoning på lite.

"Var det inte ett argument som vissa tyskar använde 1946?" frågade Brian.
Det är inget jag skulle låta bekymra mig särskilt mycket. Vi måste förlora ett krig innan vi behöver bry oss om sådant. Och det tror jag inte händer i brådrasket."
"Enzo, om det du säger är sant skulle ingen ha behövt bry sig om de där sex miljonerna döda judar ifall tyskarna hade vunnit andra världskriget. Är det vad du säger?"

Där avbryter han diskussionen. Det börjar nog bli svårt att fortsätta på samma spår och komma fram till det man vill utan att avslöja sig själv för mycket. Vad han snabbt kommer fram till är att man har rätt att döda alla terrorister, och troligtvis även kriminella om det är för jobbigt att arrestera dem, samt att det nog skulle vara helt ok att döda 6 miljoner araber så länge man vinner kriget då det är den vinnande sidan som skriver historien. Nice. Rolig kille.

En av bröderna tvekar faktiskt ändå men efter en blodig uppgörelse med ett gäng terrorister som de råkar stöta ihop med inne på köpcentret ändrar han uppfattning. Det är ironiskt att det som får honom att ändra sig och tycka att mord är en bra sak är samma sak som får många terrorister att bli terrorister. Våld föder våld och det känns som en hyfsad gissning att man håller på att skapa en ny generation just nu i Mellanöstern.

Jack den yngre arbetar på kontoret med att identifiera terrorister och när han till slut lyckas, när alla långa dagar, all svett och all möda till slut ger utdelning brister han ut i ett "Äntligen" och det enda jag kan tänka på är Gert och nobelpriset. Boken och historien har inte lyckats få det minsta grepp om mig om man inte räknar förakt och ointresse för denna sörja av medelmåttighet.

En liten poäng Clancy lyckas förmedla är att politiker som avslöjar hur man lyckas spåra terrorister försvårar arbetet till nästa gång. Terroristerna läser samma tidningar och tittar på samma program som alla andra. Effekten minskas något av att han i nästa mening själv gör precis samma sak. Men ändå, det är alltid något.

Tigerns käftar är dåligt översatt, dum, feg och i grunden en ond bok. Möjligen har jag varit för snäll med betyget. Vilken kioskdeckare som helst är bättre än detta. Den sortens litteratur låtsas i alla fall inte vara något annat än vad den är.