Recension

: Necroscope
Necroscope Brian Lumley
1986
Tor
7/10

Death is not the end

Utgiven 1986
ISBN 0812521374
Sidor 505

Om författaren

Britten Brian Lumley slog sig på att bli författare på heltid efter 22 år i det militära. Totalt har han givit ut över 50 böcker. Hans första noveller gavs ut av HP Lovecrafts förläggare August Derleth.

Sök efter boken

Tänk om du kunde tala med de döda. Och nu menar jag inte anden i glaset, ouijabräden och dansande bord. Jag snackar om att sätta sig på deras gravstenar och faktiskt föra en konversation med dem. Inte bara saknade familjemedlemmar, utan ALLA. Problem med matteläxan? Snacka med Pythagoras. Nervös inför dejten? Få tips av Casanova. Involverad i en spionhärva på hög nivå som kan leda till tredje världskriget? Ha ihjäl dina motståndare och fråga ut dem efteråt.

Det där kan Harry Keogh, och han är den ende i världen som kan det – så alla som legat i jorden några månader, år eller sekler utan någon att prata med är rätt villig att ta ett samtal med världens ende necroscope. Först är det mest något praktiskt för honom, en möjlighet att tjäna lite stålar och få prata med sin döda mor. Men snart dras han in händelser han inte kan kontrollera, och som involverar även dem som inte är döda – men inte heller direkt levande…

Jag läste de tre första delarna av Necroscope under en regnig sommarvecka 1993. När jag nu läser om del 1 slår det mig hur daterad hela spionthrillerbiten känns. Det här är mitt under kalla kriget, och tanken att både ryssar och britter skulle syssla med ESPionage – alltså spionorganisationer som använder sig av telepater, fjärrskådare och spåmän – är kul, men lite för ofta blir resultatet att det känns som om man snubblat in i en Tom Clancy-roman.

Det fascinerande, och som inte riktigt lyfter i den här första boken, är allt det där andra. Inte minst då vampyren. Här finns bara en, och honom får vi knappt se: Thibor Ferenczy har i 500 år legat fången i sin grav djupt ner i den rumänska jorden, utan att kunna dö, ruttnat ihop till inte stort mer än en tanke, men utan att förlora ett uns av sitt skarpsinne och ondska. Lumleys vampyrer – det visar sig än mer i de följande böckerna – är old school, med betoning på old. Några få, uråldriga, näst intill odödliga och riktigt överjävliga monster som håller ungtuppen Vlad Tepes för en mes. De behöver inga snygga slängkappor eller ens en kropp, de är livsfarliga bara tack vare sin intelligens. Bjud ALDRIG in en vampyr. Det där vet ju alla, men lik förbannat, rätt var det är sitter man där med en blodsugare i sin själ och minns inte varför man gick med på det.

På sätt och vis låg väl Lumleys version av vampyrmyten helt fel i tiden. Medan alla andra höll på att skicka sina vampyrer på rockkonserter och psykoanalys gick Lumley hela vägen tillbaka till början, Transylvanien och Nosferatu, men ställde upp den mot det moderna samhället. Det är en frontalkrock som heter duga, och som i sina bästa stunder kan få även den soligaste vårdag att kännas hotfull. För det är något rejält kusligt i hela konceptet: de är inte som oss längre, de är MER. Du kan gräva ner dem i några sekler, det saktar bara ner dem en smula. De leker med människors vilja som vi dresserar hundvalpar. Och du kan inte stå emot; de har all tid i världen. Om du, mot förmodan, skulle lyckas ta kål på en vampyr är ju saken i regel biff. Om man inte heter Harry Keogh och får fortsätta höra dem viska i ens öra även efteråt, alltså…

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2005-04-30 00:00 / Uppdaterad: 2011-12-08 10:28

Kategori: Recension | Recension: #1614

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?