Jag har läst en bok där huvudpersonen heter Bob Dollar. Som anställd hos ett bolag för svinfarmar skickas han ut på spaning efter lämpliga farmplatser i Texas. Tanken är att han, under täckmantel, ska undersöka vilka i denna glesbygd som kan tänkas sälja sina marker. Verksamheten svinfarmning är inte uppskattad av lokalbefolkningen – man får lungsjukdomar och gula ögon av gödselvindarna som drar över landskapet. Därav täckmanteln, han hyr bostad hos en äldre och lokalhistoriskt vetande dam under förevändningen att hans uppdragsgivare istället planerar bygga lyxbostäder i området, och att det är detta han spanar efter. Sådan är ramberättelsen.

Och varvat med denna ramberättelse, Bobs försök att lite diskret föra försäljning på tal utan att bli avslöjad, är boken byggd runt ett otal anekdoter, mestadels om nybyggarnas vedermödor och cowboyars äventyr. Det är boskapsfösning och vindpumpsbygge och indianöverfall. Det är vadslagningar och olyckor och släktfejder. Berättat genom antingen berättarrösten själv, eller personerna Bob möter: dessa typiska gamla original och excentriker, dessa säkert menade att vara "färgstarka karaktärer."

Efter att ha läst drygt hundra sidor går det upp för mig att Bobs egna förehavanden kanske aldrig kommer ta fart riktigt och nå någon större dramatik, utan att de småcharmiga "det-var-på-den-tiden-då…"-utläggningar som dittills uppfattats som inledande bakgrundsfakta egentligen kommer fortsätta boken igenom. Och så blir det, Bobs egen berättelse bara harvar vidare lite pliktskyldigt vid sidan om anekdoterna och blir mest en ursäkt eller en funktion för den evinnerliga pionjärhistoriken.

Dessutom är Bob inte särskilt intressant. Han är lite som Tintin, han har ingen personlighet. Fast det fungerar hos Tintin. Bob själv blir aldrig mer än titthålet för läsaren, den som får allt berättat för sig av gubbarna och gummorna som sitter inne på sina föräldrars och deras föräldrars och deras föräldrars levnadsöden och egenarter.

Ändå ska skildringen berömmas. Jag har inte varit i Texas, men får en glasklar och levande bild av landskapet och väderförhållandena. Jag läser om det och blir sugen på att se det i verkligheten. Samtidigt hamnar språket lite på gränsen med sina många liknelser, vissa av dem är välfunna och påhittiga medan flera bara känns sökta och kalkylerade. Till exempel är det snyggt att fantasin kan tumla runt "som de färgglaga bollarna i en bingokorg", medan det är svårare med "ett ljumskformat moln".

Och lite samma sak är det med de otaliga anekdoterna: det är inte tillräckligt många av dem som är underhållande nog att hålla uppe läsarens intresse.