Recension

: Speed of dark
Speed of dark Elizabeth Moon
2002
Orbit
8/10

Spännande stilbrott

Utgiven 2002
ISBN 1841491411
Sidor 424
Språk Engelska

Om författaren

Moon är sedan länge känd för fantasyserien om Paksenarrion men har i övrigt mest skrivit science fiction. 2003 tilldelades hon en Nebula award för ”Speed of dark”.

Moonscape – Moons eget lilla krypin på nätet, med betoning på lilla.

Sök efter boken

För mig personligen var det var genom serien om Paksenarrion Elisabeth Moon tog plats som en av de allra främsta inom sf/f. Tre böcker fantasy som tog mig med storm. Vilket språk. Vilken inlevelse. Vilken berättelse. Underbart. Annars har hon mest koncentrerat sig på science fiction men där har jag bara läst något enstaka verk innan jag gav mig på Speed of dark. Det låter som första delen i en rymdopera och det är också vad jag förväntar mig, ja, innan jag börjar läsa alltså. Det som breder ut sig inför mina ögon är något helt annat, något fantastiskt. Till en början är jag osäker på om man kan kalla detta sf men Neal Stephenson som själv befinner sig i det gränslandet med sin Baroque Cycle förklarar det så här:

"People keep asking me why I think of the 'Cycle' as science fiction. When I was a kid I used to read huge anthologies of science fiction stories, and there would always be some oddball stories that were set during the Crusades, or with cave men, or what have you. They weren’t overtly science fiction, but there didn't seem to be any doubt in anyone's mind that they belonged. I make an analogy to cycling though stations on the FM dial, trying to get something other than morning talk show idiocy: when I come to a jazz station, I know within less then a second that what I am hearing is jazz. [...] It's the same with SF – once you get used to it you just know.

Man kan numer bota autism nästan helt och Lou tillhör den sista generationen som föddes innan detta blev möjligt. Han gick inte helt lottlös ur det hela utan kan tack vare mycket träning leva ett rätt normalt liv. Hans förmåga att se mönster i kaos har gett honom jobb som analytiker på en avdelning med gelikar. Lou ser mönster och färger före mer subtila saker som ansiktsuttryck, interaktion med andra människor är mest jobbigt men han älskar samtidigt att umgås med vännerna på fäktningsträningen.

Han har svårt med motoriken i fäktningen till en början men när det väl fungerar visar det sig att hans förmåga att hitta och analysera mönster gör honom till en exceptionell fäktare. Det är väldigt få som klarar av att vara helt slumpmässiga i sitt handlande och om det finns ett mönster hittar Lou det.

Livet leker, han är (hemligt) kär, deltar i en fäktningsturnering och tycker själv att allt fungerar rätt bra. Det ända orosmolnet är den nya experimentella behandling som företaget vill att hans avdelning ska genomgå. En behandling som kan göra dem normala. Den stora frågan är vad det innebär att vara normal. Vill man vara det? Slutar man vara sig själv om man blir normal? Vi ser hela tiden världen genom Lous ögon. Ögon som inte kan tyda ansiktsuttryck och som tycker att de flesta normala använder konstiga ord och uttryck. Oftast blir alla glada om man säger "tack" då och då och han har lärt sig vad de flesta vanliga uttryck egentligen betyder men det är fortfarande svårt. Varför ställer man en fråga genom ett påstående eller varför säger man en sak men menar en annan? Det är dumt.

Den person som vandaliserar Lous bil på allt värre och mer hotfulla sätt stör i och för sig också lugnet men han kan inte för sitt liv komma på vem som kan vilja honom illa. Den enda person som passar in i mönstret kan det inte vara. Det är ju en vän. Det är lätt att dra paralleller till Rainman och det är heller inte helt orimligt att man gör det men steget mellan denne och Lou är stort. Lou är en halvt botad Rainman som kan leva ett eget normalt liv men det är ändå samma typ av bekantskap man gör som åskådare.

Det är inte ett rafflande äventyr det handlar om utan mer en lugn berättelse om ett fascinerande livsöde. Jag har själv återkommit till Lou och gänget i tanken regelbundet efter läsningen. Det finns något där. Något som får en att funderar över sin egen livssituation, de val man gjort och om man verkligen är nöjd med livet? Vad blir bättre av en förändring om något? Varför ska man förändras och vad ger det? Det är stora viktiga frågor som många normala aldrig vågar ta tag i. Man väljer att fortsätta blunda och låtsas som att allt är bra. Nej, det krävs mycket mod för att verkligen våga ifrågasätta så grundläggande aspekter av sig själv. Lous tankeprocess är en stor del av behållningen i boken och det är inte utan att man börjar ifrågasätta om man själv inte är lite autistisk? Nästan allt som räknas som psykiskt sjukt är i och för sig bara överdrivet normalt beteende så det kanske inte är så konstigt att man ibland ler igenkännande.

Under jakten på mer information om den nya behandlingen kommer han till insikten att alla normala kanske inte är så normala och att skillnaden mellan dem och honom kanske inte är så stor i alla fall. Varför ska man då förändras? För att bli behandlad som en man och få möjlighet att bli allt man kan bli. För att kanske kunna bli astronaut. Skäl så goda som några.

Speed of dark är allt annat än klassisk sf men det är väldigt bra och förtjänar att läsas av många fler än den traditionella sf-läsare. Om du förälskade dig i Rainman kommer du att bli kär i Lou och Speed of dark.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Hagström

Publicerad: 2004-10-27 00:00 / Uppdaterad: 2011-06-05 10:48

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1391

25 kommentarer

Det låter som en helt fascinerande bok, oavsett genre. Men var kommer fantasyn in i det hela?

P Oregistrerad 2004-10-27 07:39
 

Man kan numer bota autism nästan helt och Lou tillhör den sista generationen som INTE? föddes innan detta blev möjligt.

Robert Oregistrerad 2004-10-27 07:58
 

Låter lite som 'The curious incident of the dog in the night-time' av Mark Haddon. Väldigt bra bok med en autistisk pojke som berättare. Ingen sf dock, om det är det man är ute efter.

Pontus Oregistrerad 2004-10-27 08:31
 

P: Fantasyn kommer enbart i för att det är genom fantasyserien Paksenarrion som jag och väldigt många andra känner Moon. Kan verkligen rekommendera den serien till alla som gillar fantasy.

Robert: Tack för det. Har korrigerat det nu.

Björn Hagström Redaktionen 2004-10-27 08:35
 

Det här är alltså en vanlig roman egentligen?

P Oregistrerad 2004-10-27 08:40
 

Nej det är science fiction men inte fantasy som jag ser det. Inga tomtar, troll och trollkarlar alltså.

Björn Hagström Redaktionen 2004-10-27 13:01
 

Förlåt min envishet, men var kommer då sf in i bilden? Ligger fäktklubben på en annan planet eller i ett rymdskepp? Eller äger handlingen rum om 25 år och lite saker är annorlunda här och var?

P Oregistrerad 2004-10-27 16:32
 

Till P:

SF behöver inte alltid innebära att en Spockliknande varelse på planeten Knix år 4500 skjuter ihjäl slemmiga rymdmonster med sitt superduperneutronmuskedunder.

SF kan också innebära en historieomskrivningar (dvs Alternative history – något som bland andra författaren Harry Turtledove specialiserat sig på), tex en bok om vad som skulle hänt om tyskarna vann andra världskriget, att det amerikanska inbördeskriget gick till på ett helt annat sätt, etc. Ta bioaktuella filmen Sky captain and the world of tomorrow som utspelar sig under 1939, men ändå räknas som en SF-film. Filmen Gattaca utspelar sig i en miljö som ser ut att härstamma från 1950-talet, men där man flyger till Mars med rymdraketer. Filmen It's all about love ser ut att utspela sig i nutid, men är utan tvekan SF. Filmen 2001 börjar i människans gryning, när vi tar steget från neanderthalare till människor.

Science fiction = fiktiv vetenskap, kort och gott. SF kan vara i princip vad som helst.

Jag önskar att jag kunde skriva ner SF-författaren Ursula K. Le Guins underbara inledning i boken The left hand of darkness (1969), men jag får nöja mig med några små korta klipp om hur hon definierar science fiction och hur man ska förhålla sig till fiktion över huvud taget:

– "… somewhere between the gradual extinction of human liberty and the total extinction of terrestrial life."

– "If you like it you can read it, and a lot of other science fiction, as a thought experiment."

– "The purpose of a thought-experiment, as the term was used by Schrödinger and other physicists, is not to predict the future – indeed Schrödinger's most famous though-experiment goes to show that the 'future' on the quantum level, cannot be predicted – but to describe reality, the present world."

– "Science fiction is not predictive, it is descriptive."

– "All fiction is methaphor. Science fiction is methaphor, What sets it apart from older forms of fiction seems to be its use of new methaphors…"

S Oregistrerad 2004-10-27 20:25
 

"I write science fiction, and science fiction isn't about the future. I don't know any more about future than you do and very likely less."

Ursula K. Le Guins avslutar sin filosofiska utflykt med orden "…the truth is a matter of the imagination.", vilket genialt sammanfattar allt vad skönlitteratur står för.

S Oregistrerad 2004-10-27 20:34
 

P: Läs det citat jag har med i recensionen (andra stycket). Kan säga att det som mer specifikt gör den till sf är att jag inte tror det går att bota autism, men jag kan ha fel också. Poängen är att den distinktionen kanske inte är så intressant egentligen. Inlägget av S besvarar din fråga bra också.

S: Imponerande och intressant.

Björn Hagström Redaktionen 2004-10-27 20:36
 

Tack för förklaringen. Nu kanske jag gjorde mig en aning dumm are än jag är, i humorns namn – jag väntade mig inga aktiverade kaffebryggare. Så sf i just det här fallet skulle vara en lätt förskjutning av verkligheten, ett tankeexperiment – om man kunde bota autism, vad skulle den som lider av det tänka om det?

P Oregistrerad 2004-10-27 21:05
 

Precis så.

Björn Hagström Redaktionen 2004-10-27 23:10
 

Ah. Det betyder att gränsen mellan sf och "vanlig roman" egentligen är utsuddad. har Moon skrivit denna bok, är det sf. Har Carina Rydberg gjort det, är det roman. It´s all in presentation.

P Oregistrerad 2004-10-27 23:17
 

Gränsen mellan genrer är väl alltid flytande? Är "Slakthus 5" en självbiografi, en krigsroman eller ett sf-äventyr? Är "Gullivers resor" en filosofisk traktat eller en barnsaga?

Som S sade: science fiction=fiktiv vetenskap. I princip alltså, om man vill hårddra det, alla berättelser som tar sig friheter med det vetenskapen kan åstadkomma (eller åtminstone kan åstadkomma när boken skrivs. Slutade Vernes "Från jorden till månen" att vara sf när Neil Armstrong satte ned foten?)

Björn Waller Redaktionen 2004-10-28 00:12
 

P: En sfbok är väl en roman? Skönlitteratur –> roman –> sf/fantasy…?

Sf är ju något av en paradox i sig, iaf begreppet. Uppdiktad vetenskap. Men vad vi kallar sf, är inte det allt det som realism inte är? I så fall faller ju det mesta inom begreppet, inte minst fantasy, och det har väl höjts röster om att man borde byta namn till "fantasy fiction". Men det blir ju tautologi…

Tror mer på en definition som "en berättelse som leker med vår föreställningsvärld 'som vi känner den'". Sen faller det ganska naturligt att man placerar sin berättelse i en framtid eller parallell värld, som vi inte vet något om, än i nutiden, där det är svårare att göra sina fantasterier trovärdiga.

Anders Edwartz Medlem 2004-10-28 08:26
 

Om jag får spinna vidare på Björn W:s resonemang – i vilken genre ska filmen Delicatessen placeras? Enligt Internet movie data base kategoriseras den som komedi, SF och romans. För mig är det en SF-film trots att den utspelar sig… ja, när då egentligen? Dåtid? Framtid? Det är väldigt diffust. Det finns ingenting i filmen (materiellt sett) som går att tolka som att det skulle vara en SF-film – det finns inga konstiga apparater eller underliga kläder – snarare för tankarna mig till fattigdomen i krigsdrabbade områden i Europa strax efter andra världskriget.

A clockwork orange klassas också som SF trots att filmen ser ut att utspela sig i ett verkligt 1960-tal.

Terry Gilliams alldeles fantastiska film Brazil (den är nästan mer skrämmande än 1984) ser ut att utspela sig under 1800-talet i någon bisarr William Gibson/Bruce Sterling- framtid (The difference engine) där framtida maskiner som datorer finns, men är anpassade utseende- och funktionsmässigt till dåtidens teknologi. Här är det mycket lättare att klassa filmen som SF.

Om nu allt och inget kan vara SF, hur ska man då kunna klassa något som SF och hur vet man när något är SF? Ja, det är kanske inte alltid helt lätt. För mig som växte upp med SF är det inte så svårt – jag går ofta efter känslan – det KÄNNS SF, det LUKTAR SF, det ANDAS SF, men hur och på vilket sätt kan jag omöjligen förklara. Det är små, små nyansskillnader som kan avgöra. Var går gränsen mellan techno, dance, pop och synth? Även den gränsen kan vara väldigt flytande.

Däremot vet jag inte riktigt om jag helt håller med Anders: "Sen faller det ganska naturligt att man placerar sin berättelse i en framtid eller parallell värld, som vi inte vet något om, än i nutiden, där det är svårare att göra sina fantasterier trovärdiga."

I många fall är det absolut så, men inte alltid! Jag kan tycka att det är ännu mer spännande att läsa en bok eller se en film som utspelar sig i nutid och på vår egen planet, där folk lever och beter sig precis som vi gör i verkligheten, men som innehåller något som egentligen inte hör hemma i vårt vardagsliv – tex en konstig maskin, eller att vetenskapen har utvecklat en medicin eller metod som inte finns på riktigt. Det kan snarare bli extra spänningskittlande att föreställa sig vad som skulle hända om det verkligen fanns en sådan maskin på riktigt.

Jag älskar tex Arthur C. Clarkes Rama-böcker som utspelas i nutid, men där människan kommer i kontakt med utomjordiskt liv. Samma sak är det med filmen Kontakt (som bygger på en novell av Carl Sagan) – filmen utspelar sig i nutid, men vi får kontakt med utomjordingar via radiosiganler. Signalerna innehåller instruktioner om hur man bygger ett rymdskepp – vilket vetenskapsmännen sätter igång och bygger.

S Oregistrerad 2004-10-28 09:18
 

Det faller sig ganska naturligt att många "sfböcker" utspelar sig i en framtida miljö eftersom framtiden inbjuder till fri fantasi. Menar inte att det är ett kriterie för sf, tvärtom, de bästa sf-romanerna speglar vår värld men gör den på något sätt "fantastisk".

Därför kommer "Rama" också högt på min lista. I den boken finns inget som egentligen inte finns idag, eller skulle kunna finnas, men att Rama faktiskt kommer strider mot de flestas världsuppfattning eller vad man ska kalla det.

På så sätt är den oändligt mycket mner sf än t ex Stjärnorna Krig som ju bara är en western alt. "De sju samurajerna" med lasersvärd istället för samurajditon.

Anders Edwartz Medlem 2004-10-28 09:36
 

Jag håller nog med S och Björn, framför allt Björn. Fiktiv vetenskap (som en sorts basdefinition). Om man bara säger "fantastisk", Anders, så hamnar ju Hundra år av ensamhet i samma fack! (Låt mig också säga -um. Um som i kriterium. Inte kriterie). Om fiktiv vetenskap alltså är kriteriet, kan man göra det hur grällt eller subtil man vill, som en nutidsskildring som bara är vagt förskjuten in i en parallell värld.

A Clockwork Orange VAR ett uttalat framtidsscenario. Hårddrog vissa tendenser in i en diffus näraliggande framtid. Jag såg den året den kom.

Men, som alla säger, gränserna flyter. det var där jag menar att författarens allmänna image också kommer in i bilden. jag valde Rydberg eftersom hon, om jag minns rätt, skrev en bok om en hjärna med ett öga som låg i en glasburk på ett labb och såg och tänkte och kände.

P Oregistrerad 2004-10-28 11:31
 

Man kanske kunde skilja (inte med en tegelmur, men åtminstone med ett lätt blyertsstreck) mellan sf som genre – Spock, HAL och gänget – och sf som ett berättartekniskt grepp? Jag menar, varje roman där någon är kär i någon blir inte automatiskt en "kärleksroman" för det?

Eller så slutar vi vara så petiga med att sätta exakta etiketter på allting. En bok är en bok.

Björn Waller Redaktionen 2004-10-28 12:25
 

Om vi sätter det blyertsstrecket, var hamnar den här boken då?

P Oregistrerad 2004-10-28 12:53
 

Om gränsen är så tydlig som den Björn W lyfter fram så är "Speed of dark" absolut sf tack vare berättartekniken. Inga rymdvarelser här inte även om Lous mål är en karriär som astronaut.

Men jag vill återigen hänvisa till citatat av Neal Stephenson i stycke två. Tydligare gräns än det känner jag mig inte ha behov av även om diskussionen är intressant.

Björn Hagström Redaktionen 2004-10-28 13:39
 

Ah, ni är två Björn. H och W. Missade det.

Vad är det för speciellt med berättartekniken som gör boken till sf?

P Oregistrerad 2004-10-28 14:10
 

Nu vill jag inte påstå att gränsen ÄR så tydlig. Men uppenbarligen har många en väldigt bestämd uppfattning om vad sf är, och den lär inte ändras i rödaste rappet. Säger man att en bok är sf förväntar de sig att den ska vimla av weirdos from another planet… det var väl det jag menade med "sf som genre". Sen kan man tycka – vilket vi tydligen båda gör – att det är en lite väl trång definition, men det lär inte ändra den allmänna uppfattningen.

Som sagt, diskussioner om var en genre slutar och en annan börjar är rätt meningslösa. Fast kul.

Parallell: försökte vid ett tillfälle få en bekant att läsa en av de bästa böcker jag vet, "Mästaren och Margarita". Så fort jag nämnde att djävulen förekommer i den placerade han den i genren "religiöst" och förklarade att han inte läste sånt. Många verkar ha samma inställning till sf; antingen man gillar det eller ej så ser man sf som en väldigt tydligt avgränsad och homogen genre. Vilket är synd. En roman är en roman, oavsett vilka ingredienser den använder.

Björn Waller Redaktionen 2004-10-28 14:11
 

Ja, vi är två Björn. Lite förvirrande. Inte minst för mig. När vi började diskutera denna recension så hette jag bara "Björn, dagensbok.com". Vi har nu fixat till det så jag har ett "H" där också. Lite tydligare och det är dessutom ändrat på alla gamla inlägg av mig också.

När det gäller hur man vet att det är sf så väljer jag att citera Neal här ovan: "You just know".

Björn Hagström Redaktionen 2004-10-28 15:38
 

"You just know" är väl en definition så bra som någon.

Kan ni inte kalla er Stora Björn och Lilla Björn? De där bokstäverna ser man knappt.

P Oregistrerad 2004-10-28 17:27
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?