Avskedsstafetten är Johanna Ekströms första roman, tidigare har hon bl.a gett ut flera diktsamlingar och en samling med prosalyrik. Det märks. Hennes språk är så tydligt, så uppenbart poetens. Så centralt är språket, orden, bokstäverna som formas behagfullt. Detta är en författare som har fullständig kontroll över sitt språk och som använder det självsäkert. Hon skapar starka, målande bilder, självständiga scener som ända tveklöst bildar en helhet, och en mycket övertygande sådan.

Det som skildras är det mest banala av alla ämnen, kärleken. Kärlek som tar slut och kärlek som kanske bara är åtrå. Hon skriver om känslor och handlingar, och hon skriver på ett sätt som berör. Hon skriver om ensamhet och om att vara ensam tillsammans med någon.

Alla är alltid ensamma, men ensamhet är inte något att frukta.

Historien är enkel och personerna ganska anonyma. Inte endimensionella, inte platta, anonyma.

Det är omgivningarna som ger de beskrivna känslorna deras oerhörda intensitet.

Detta är en allt annat än banal historia. Hanna lämnar sin man eftersom kärleken tagit slut. Hon möter André, en konstnärssjäl av typen inget jobb-inga pengar-inget ansvar och drabbas av en (för mig) oförklarlig passion som stegras till besatthet innan den klingar av.

Större delen av romanen utspelas i London, i ett underbart levande London. Ett London med färger, dofter, syner så som staden ses genom en älskares ögon. Staden bildar en stark bakgrund till en stark historia. En av de bästa romaner jag läst på länge. En bok att reflektera över, en bok som måste smältas för att till fullo kunna tas in.