Jag läste någonstans att all bra litteratur handlar om hur det är att vara människa. Boken Texten av Lisa Jonasson och Andreas Eriksson handlar inte om hur det är att vara människa. Den handlar om sig själv:

Texten formades efter de begränsningar som de [författarna, recensentens anm.] fann i den framväxande textens struktur. Undersökningen tycks ibland gälla dem själva, en introvert utredning av två identiteter, men frågan om textens identitet överskuggar snart allt annat. De följer till slut inte varandras nycker, utan textens.

Lämnar vi texten därhän, och det kan vi lika gärna göra, så handlar romanspektaklet Texten på ett extratextuellt plan om hur man som studerande på konstfack kan prångla ut vilken smörja som helst genom att hävda att man utforskar själva mediets, i det här fallet det skrivna ordets, struktur. ”Modigt”, tycker någon, men borde veta bättre. Fegt tycker jag och vet bättre. Fega är Lisa och Andreas för att de samtidigt som de låtsas vilja utforska textens inneboende strukturer förintar sina egna insatser i romanen. De har skrivit boken på det enda sätt den kunde skrivas på. Bekvämt.

På något sätt hade jag nog haft lättare att acceptera ett liknande formexperiment om det varit två etablerade författare som skapade en roman genom tangentbordsrepliker till varandra. Jag hade velat veta att dravlet faktiskt är avsiktligt och att författarna hade kunnat leverera en berättelse om de bara haft lust. Jag vill inte tro att det en gång var två listiga konststudenter som bestämde sig för att slå mynt av den upphöjda position som en plats på Konstfack för med sig. Men det tror jag. Kejsaren är naken.

Och gillar ni inte min recension så gör det ingenting. Själva recensionen är nämligen ett studium av vad en recension kan, bör och inte bör vara. På så sätt kan också jag undslippa all kritik och samtidigt göra anspråk på att vara en oförskräckt, utmanande skribent.