Recension

: Augustenbad - en sommar
Augustenbad - en sommar Anneli Jordahl
2011
Norstedts
8/10

Vattenlek i de sjukas paradis

Utgiven 2011
ISBN 9789113034928
Sidor 220

Om författaren

Anneli Jordahl (född 1960) är författare och kulturjournalist. Hon har skrivit bland annat Klass – är du fin nog? (2003), Var kommer du ifrån? (2006) och romanen Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) (2009). Hon har också varit krönikör i DN På Stan, samt redaktör för och medverkat i en rad böcker.

Sök efter boken

Det är sommar och 90-tal. 1890-tal. Den försupne poeten Andreas Öman har lämnat Stockholm och sina desillusionerade vänner, som i äkta Söderbergsk anda försöker skapa originella parafraser på ”köttets lust och själens obotliga ensamhet”. För Andreas del går det föga förvånande inte särskilt bra och antalet glas vin överskrider med råge antalet diktalster. Andreas är en blek (och blöt!) kopia, till skam för sin fru och sina svärföräldrar. En dag är det slut på backanalen – han skickas med svansen mellan benen till kurorten Augustenbad för att nyktra till.

På Augustenbad finns en uppsjö med ”sjuka” människor. Kurorten är 2000-talets spa, men istället för rawfood, bikramyoga och lermasker ska krämporna och hysterin botas med hälsobringande vatten, fotsulesdaskning, neptunigördlar, grötlunkar och iskalla bad. Astma, epilepsi, neuroser, syfilis och alkoholism är bara några exempel på vad som kan botas med detta gudabenådade element. Allt i bildskön grönska. För några en välbehövlig paus, för andra en väg mot ett friskare, sundare och nyktrare liv och för somliga en dödsmässa. På samma gång ett paradis på jorden – en lycksalighetens ö – och ett ruttnande limbo.

På Augustenbad möter Andreas en rad människor. Mer eller mindre sjuka, mer, eller mindre märkliga. Han förälskar sig både i den jordnära glanstrykerskan Maria och den eteriska Amanda. Det är mot denna bakgrund av en hela tiden närvarande natur, som Anneli Jordahl rullar upp sin historia.

Men det handlar inte bara om att, med hjälp av poesin, översätta själen eller om att låta inre och yttre landskap korrespondera i en narcissistisk speglingslek. Det handlar om klass. Som så många gånger annars när det gäller Jordahl lyfts klassproblematiken fram som viktig aspekt, omöjlig att kringgå. I Augustenbad – en sommar genomsyrar den visserligen texten, men på ett besynnerligt genomskinligt sätt. Den lämnar inga avtryck. Och det är synd. Jag hade gärna läst mer om de obemedlade, om dem som slet som djur för att grevar och rättsrådinnor skulle få leva flott. Men detta är uppenbart inte deras historia. Den är framförallt Andreas. Trots det är det inte han som framträder som starkast, det är människorna runt honom. Han blir en katalysator, en liten primus motor, som sätter igång ett försiktigt tickande maskineri. En historia, ska det visa sig, som är riktigt bra.

Men det börjar inte bra. Inledningsvis är det alltför plastigt, ytligt och jag är rädd att det hela ska kantra i en misslyckad pastich. Tack och lov tar det hela en rask vändning till det bättre. Det här är så utsökt berättat, plockat med pincett. En relativt enkel historia, ni vet: man har hört den förut, men som här får nya oanade dimensioner. Detta beror först och främst på Jordahls språkliga finess och lyriska penna, men också på hennes förmåga att gestalta och förmedla stämning.

Visserligen grundar sig boken på en imponerande research. Det är bara att lyfta på hatten och bocka för ett sådant gediget arbete. För det första för att hon har processat så mycket fakta till levande fiktion, för det andra för att Jordahl lyckas göra detta till ett engagerande och relevant stycke kulturhistoria. För detta är just vad det är, mina vänner. Kurorten som litterär scen är inte bara tacksam eftersom den lyfter fram ett slumrande kulturarv – den skildrar också vad som händer när man stänger in en viss mängd människor på en begränsad yta och låta dem förhålla sig till varandra. Utan iPhones och 24seven-kameror. Ett klaustrofobiskt rum som kan göra vem som helst galen.

Anneli Jordahls språk växer fram likt en melodi som slingrar sig fram, med stråk av moll och dur. Harmonier varvas med dissonanta stycken. Här finns atonala undertoner, växlingar i rytm och det är tvära kast mellan närhet och distans. Diskantens lätta, glättiga toner kontrasteras mot en ständigt brummande bas, förenar ytan med djupet, men bara så mycket att man kan ana krusningen. Ett lätt vågdarr som rör, men inte förstör.

En av Jordahls främsta styrkor är att hon lyckas ge en egen, högst personlig röst åt så många olika karaktärer. En annan att texten, i sin förtätade form, är påfallande öppen. Fylld med hål och motsägelser. Språket och historien är splittrad. Det är liksom associativt och fragmentariskt, ett slags kommunikation mellan textens medvetna och omedvetna jag. Därför befinner sig Jordahls prosa på gränsen mot poesin. Augustenbad – en sommar skådar in i ett tillstånd, blickar ut i en värld. En retande flisa för brunnsdrickarna, en lisa för läsaren.

Emelie Eleonora Wiman-Lindqvist

Publicerad: 2011-10-16 00:00 / Uppdaterad: 2011-10-16 10:52

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4368

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?