Första gången jag stötte på Garrison Keillor var med den humoristiska novellsamlingen The Book of Guys. En novellsamling som i stort handlade om män i kris. Allt från några grekiska gudar i modern skrud som är ute efter grannens fru till George Bush (d.ä.), fick svängrum. På rak arm minns jag inte mycket av novellsamlingen förutom att det var en angenäm läsupplevelse. Jag drog på smilbanden och tillät mig ett asgarv emellanåt.

Keillor anses på bokomslaget vara en humorist av det skarpare slaget. Mannen är rolig men humorn är dragen åt det akademiskt torra hållet. Föreställ dig en glasögonprydd man med grönaktig v-neck i ylle, på en torr och sliten pinnstol. Stundtals skenar fanatsin iväg men mestadels går allt i lagom takt.

Med Love Me levererar Keillor återigen en bok om män i kris. Larry Wyler är en avdankad författare som lyckats med en one-hit-wonder, "Spaciuos skies". Han blir känd och drabbas av hybris. Framgången med lättviktsromanen får Wyler att lämna sin frun i Minnesota och bege sig till de litterära salongerna i New York. Drömmen uppfylls. Han halkar tack vare sin roman in på the New Yorker som skribent. Efter några år dyker hans nästa roman upp. Men den duger inte ens till att tapetsera väggarna på toaletten. Wyler drabbas av skrivkramp. Hans penna kan inte få ner en enda text som inte ljuder av patetiska litterära floskler.

I misslyckandet, i det skadade egot och i början till slutet, vässar Keillor sin penna och tar sig in under människans bräckliga hud. Det knastrar i tänderna när han avslöjar den amerikanska myten. Och det är lätt att tolka in vad den kommersialiserade amerikanska drömmen ger för effekter. Människor misslyckas, blir osäkra och stänger in sig. Drömmen om succé är inte längre din egen. Wyler retirerar till en burdus rådgivare, Mr. Blue, i en papperspress spalt. Hans förvandling till något hälsosammare kan anas, liksom slutet.

Kontrasten finner vi hos Wylers fru som värnar om de utsatta i samhället. Dårar och fyllon. Hon har inte tid med sin mans vänsterprassel och litterära fånigheter. Samhället brinner av orättvisor och hon måste hjälpa.

Love me är, trots sitt något förutsägbara slut, inte någon roman om medelålders människor i kris. De finns visserligen där, i de alltför ofta återkommande breven som Wyler svarar på. Nej, karaktärerna är äldre människor som man tror borde ha lite vett i skallen och inte slösa bort sitt liv på oväsentligheter. Kanske inte strunta i andra och sköta sitt eget, men sug musten ur livet och älska din nästa utan att bry dig om söta frestelser, kan vara ett budskap.

Keillor lyckas på något sätt väcka liv i min läsning utan att jag är särskilt tilltalad av romanen. Själva historien är sönderhackad och utspridd av långa referat ur brev. Jag stapplar fram och snubblar till då och då. Men jag anar ändå Keillors cynism och ironiska humor under ytan. Emellanåt dansar han på sin pinnstol och förmedlar tokroliga och rejäla skrönor för att sedan smutta på kaffet igen.