Hur skulle du må om du var pank och bodde i ett gammalt nedslitet hyreshus strax utanför en tung industristad mitt i ett välmående Norge som sprudlar av livsglädje och rikedom?

Odda har omkring 6000 invånare och ligger i det innersta av Sörfjorden som sitter ihop med den större Hardangerfjorden. Där finns en betydande industri: zink- och aluminiumframställning, ett stort smältverk och en vapenfabrik. Stan är en järnvägsknut mellan Oslo och Bergen. Tidigare lär områdena kring Odda ha varit ett populärt turistmål för europeisk överklass mycket tack vare sin storslagna natur och vackra dalgång. Den tunga industrin har förstås suddat ut den bilden, men nu börjar man få bukt med utsläppen och gifterna i fjordens fisk minskar.

Ni förstår vart jag vill komma. En stad som Odda måste ha många historier att berätta. Där finns klasskampen, avundsjukan, vardagens normalitet, arbetarna och direktörerna, blandat med drömmar och verklighetsflykt. Där möts det gamla och det nya, desperationen och lugnet, hungern och välmåendet, stämpelklockan och skönavågen. Novellerna i Bikupesång handlar om alla dem som tappert kämpar på och försöker leva sina liv i arbetarbostäderna i området Murboligen utanför Odda.

Det här är en mycket bra samling berättelser. Jag hoppas att den kommer på pocket i vår och når ut till den stora läsarskaran. Vissa historier är så tragikomiska och surrealistiska att jag garvar högt när jag läser. Ni vet, sådana historier som man skulle kunna sno med sig till nästa fest för att muntra upp stämningen. Det är kanske därför som Bikupesång har dramatiserats i Oslo under hösten med strålande recensioner. Just nu gästspelar ensemblen i en av fabrikerna i Odda. Jag törs nästan lova att den så småningom kommer sättas upp på någon scen i Sverige.

När boken fick Bragepriset (1999) i Norge hade få tidningar hunnit recensera den. Grytten var en nobody. Idag hör han till de mer populära och lovande författarna i Norge. Genombrottet med Bikupesång kanske kan liknas med hysterin kring Mikael Niemis Populärmusik från Vittula för några år sedan. Dock tycker jag att Grytten skriver om väsentligheter jämfört med Niemi.

I Norge betecknas Bikupesång som en roman. Jag ser det snarare som en novellsamling. Genregränsen är förstås svår att dra, men bara för att alla berättelserna utgår från ett och samma hyreshus och att en person kan passera förbi i den ena historien, för att sedan vara huvudperson i den andra så blir det ingen roman för mig. Greppet är heller knappast nytt. Säg den novellsamling där samband saknas.

För att förtydliga mig kan vi ta Georg Perecs jätteroman Livet en bruksanvisning, för övrigt är en av 1900-talets mest betydelsefulla, som exempel. Den handlar om människorna i ett hyreshus i Paris, på nummer 11 rue Simon-Crubellier. Perec börjar med att visa huset i genomskärning, alla lägenheter och vilka som bor där visas, som en karta till romanen. Sedan berättar han om var och en och låter deras vägar korsas och mötas i ett väl uttänkt mönster. Så långt fungerar jämförelsen med Grytten.

Vad som saknas hos honom och som finns hos Perec är däremot en övergripande struktur och en berättare som knyter allt samman. Dessutom finns det en tydlig ambition att låta delarna och helheten växelvis komplettera och bedra varandra. Hos Grytten har varje berättelse en egen röst, språk och stil. Skulle det vara en roman så skulle man kunna samla ihop alla noveller som handlar om, låt oss säga, människorna i Sundsvall och det skulle bli en roman. Men vem vet, det kanske kan locka någon förläggare för att ge ut gamla grejer på nytt.

Novellsamling eller ej? Man kan hänga upp sig på mindre. Fortfarande är Bikupesång mycket läsvärd och angelägen. Bruksorter, nedlagda eller levande, finns det ju gott om även i Sverige. Många av oss mår som i Odda vill jag lova.