Joseph Conrad var en av dem, och skrev om mörkrets hjärta, i svartaste Afrika. Men han var långt ifrån den enda. Många var de europeiska författare som gärna skrev om den främmande – och för många även skrämmande – kontinenten som de vita kolonialherrarna intog.

Somliga av dem hade mer på fötterna än andra – vissa av författarna hade knappast ens besökt kontinenten, men kunde likafullt beskriva kulturer och länder lika tvärsäkert som sitt eget vardagsrum. Andra såg förvisso med sina egna ögon kontinenten, men såg bara det som de ville se. Och resultatet blev ofta därefter.

Men det dröjde länge innan afrikaner själva började beskriva sin egen verklighet, sitt eget samhälle. I den här boken skriver en av Nigerias mer kända författare sin egen uppväxt och utveckling till att bli författare, han skriver om kolonialismen och dess kultur.

Att bli författare var en utveckling som alls inte var given för Achebe. Tvärtom, den koloniala kulturen var helt dominerad av imperiets centrum, av Storbritanniens kultur. Länge var alla böcker skrivna av och för engelsmän. Kurser i skolor och på universitet var på samma sätt anpassad av och för engelsmän – även fast deltagarna i hög grad kunde vara nigerianer. Så, skriver Achebe, läste de exempelvis om Shakespeare, men föga eller inget om Nigerias egen kulturproduktion.

Historier är helt avgörande för olika grupper. Imperialismen och kolonisationen av Afrika krävde sina historier, och krävde därför sina författare att skriva ihop dem, menar författaren. Det är aldrig så att en kolonisatör kommer att erkänna att de stjäl mark på grund av sin egen girighet. Istället kommer de att hyra in en historieberättare, för att lägga verkligheten till rätta. Orden blir till vapen. Och den här typen av författare var inte svåra att få tag på för det brittiska imperiet.

Achebes bok bygger på tre föreläsningar han höll vid Harvard-universitetet i USA. Det är en strålande berättelse, där historia, samtida politik och litteratur blandas med personliga reflektioner och anekdoter från hans eget liv. En stilla humor genomsyrar texten, trots allvaret och mörkret i ämnet som behandlas – något som gör att man önskar att man hade hört föreläsningarna på plats.

Det finns många lärdomar om dagens situation att dra utifrån boken. Efter en kort tids tvivlande är Västerlandet redo att åter sätta igång sin monolog, att än en gång vara den som föreskriver sanningen för hela världen, skriver Achebe. Men historierna behöver inte bara vara ett vapen för de mäktiga – de kan också komma att utgöra en helande kraft.