Som arkeolog kan det nog vara otroligt spännande att gräva fram både benfragment och krukskärvor. För en mer eller mindre intresserad allmänhet är det inte särskilt troligt att dessa fyndkategorier orsakar någon större eufori alla gånger. De är helt enkelt mindre intressanta än fynd som återfunna skatter, skelettgravar eller sjunkna vrak som kanske är det som drar till sig mest uppmärksamhet.

Detta har bidragit till att två klichébilder skapats kring arkeologyrket: en arkeolog är antingen en tandborstande fragmentnörd eller en pisksnärtande skattletare. Att filmerna om matinéhjälten Indiana Jones bidragit till den senare uppfattningen är svårt att förneka liksom att Dr. Jones förmodligen också indirekt rekryterat en hel del studenter till de arkeologiska institutionerna. Många arkeologer har emellertid inte uppskattat denna bild och snarare föredragit den andra, mer akademiskt riktiga bilden av det egna yrket. Eller som författarna i boken konstaterar att "Det finns en tendens bland arkeologer idag att inte nämna att arkeologi är spännande, att det kan vara ett äventyr." Att det blivit så beror antagligen på en rädsla att verka oseriös och ovetenskaplig.

Holmgren och Kaliff menar dock att spänning och vetenskap mycket väl kan gå hand i hand och varför skulle de inte kunna göra det?

I boken skildrar de några grävsäsonger under 1990-talet som de bedrev i Jordanien där de sökte efter den i Bibeln omtalade staden Sodom. Val av objekt var inte helt okontroversiellt. Religion är alltid känsligt och den bibliska kopplingen gör ju också att den ständige Dr. Jones åter kommer i tankarna med allt vad det medför. Skeptiker menar att det är tveksamt om staden överhuvudtaget existerat. Det här är emellertid inte någon äventyrsfilm, det är verklighet och det handlade om ett relativt vanligt utgrävningsarbete om än i en för oss nordbor exotisk miljö. Arbetet bedrevs med vetenskapliga metoder och materialet dokumenterades noggrant.

Miljön är som sagt spännande och annorlunda och i området finns talrika fornlämningar från många epoker. Staden Sodom, syndens näste som drabbades av Guds vrede enligt första Moseboken (19:23-25), skulle med en mer världslig kronologi kunna dateras till ungefär till den tidiga bronsåldern (3200-1900 f.Kr.). Området var då rikt och bördigt men enligt geologerna inträffade vid den tiden en stor jordbävning som möjligtvis skulle kunna sättas i samband med stadens förstörelse.

Det är dock inga solklara spår som finns i den jordanska sanden, inga stadsskyltar finns bevarade och själva staden hittar inte de svenska arkeologerna, så mycket kan jag avslöja. Men kanske var de i närheten, indicierna fanns där och helt klart brändes det lite. Hur som helst grävdes mycket intressant information om själva området och epoken fram. I boken beskrivs även händelser och episoder kring själva grävningarna såsom sandstormar och möten med gravplundrare och det gör att det hela blir ännu mer fängslande eller spännande om man så vill.