Det är en värld som inte är min, jag möter i Fateme Behros roman. Jag får luta mig tillbaka och lyssna, jag kan ju varken förkasta eller bekräfta. Jag har aldrig bytt land permanent och inte heller språk. Det gör mig till novis i förhållandet till Fångarnas kör.

I boken finns Shabtab. Hon är en ung iransk kvinna och lever i Uppsala. Shabtab är inte flykting. Hon är gift. Gift med en man som hon inte träffat före giftermålet. Gift med en man som förväntar sig att det är en traditionell iransk hustru som kommit till honom i Sverige. Det är Shabtab som kommer och hon förväntar sig kärlek.

Shabtab minns inte hur Iran var på Shahens tid. Den Iran hon har vuxit upp i är ett strikt muslimskt land. Det har inte varit lätt att leva där. Men i Iran har Shabtab levt med och i sin familj. Det har givit en styrka och en trygghet. När hon kommer till Sverige som gift men utan att ha träffat sin man blir allt annorlunda. Hur lever man enligt sin egen tradition när förutsättningar för ett sådant liv inte finns i det nya landet. Shabtab vill inte bara passa upp på sin make. Hon går ju i skolan precis som han, så varför skall hon då göra allt arbete hemma?

Kulturkrocken är massiv. För hur skall allt det nya relateras till? Shabtab är uppväxt med att kvinnorna sköter hushållet och det är en sådan fru som Foad önskar sig. Dock blir det omöjligt att upprätthålla en sådan fördelning när hela samhället runtomkring har en annan norm. Kanske är det även lättare för kvinnor att ta till sig denna nya norm eftersom den medför större frihet just för dem. Det kan också vara svaret på varför Shabtabs man, Foad, har svårare att acceptera förändringen, den medför ju mindre makt för honom.

Det är dock som om allt skrivs söder i denna bok. De språkliga bilderna avlöser varandra. Allt som tänks analyseras. Inget får bero och växa till av sig självt. Det är synd. Under detta sönderanalyserande finns poänger men även en huvudperson behöver någon slags integritet. Jag önskar mig en modigare avskalning och en sparsamhet med det svulstiga bildspråket. För när allt redan har skrivits tappar historien möjlighet att gripa tag om mig. Texten blir med ens tvådimentionell och faller tillbaka ner på sidan.

Det är alltså på språket som boken faller. Dock kanske det är för att jag har en alltför minimalistisk syn på språket. I mitt eget språk vill jag helst att inget överflödigt skall sägas, men vad vet jag om språk där allting sägs? Dock är det trist att inte berättelsen i sig får tala. Det skulle ge så mycket mer. Vi behöver ju alla inblickar i nya världar.