Recension

: Resan till Kautokeino
Resan till Kautokeino Ann-Marie Ljungberg
1999
Anamma
7/10

Kryper in under skinnet

Utgiven 1999
ISBN 9187894696

Om författaren

Ann-Marie Ljungberg kommer från Haparanda, men bor i Göteborg där hon pluggat Litterär gestaltning på universitet. Hon har också gått skrivarlinjen på Nordens folkhögskola Biskops-Arnö. Förutom att skriva själv jobbar hon även som översättare. Efter ”Resan till Kautokeino” har hon gett ut romanen ”Färjenäs”. ”Resan till Kautokeino” gavs ut första gången 1998.

Sök efter boken

Mikko hjälper Jorinda en mörk natt. Hon ser honom. Vet plötsligt att det är han. Samtidigt vet han att hon vet. Säger "Jag är Gud, Jorinda, fattar du det? Gud!" Och sedan? Hon söker honom, han tar sig framåt bara, genom det outhärdligt kylande nordnordnorska landskapet. På väg från Tromsö till Kautokeino, men hur ser deras liv ut vad är de för några varför är de där de är? Så mycket man vill veta om karaktärerna, och inte får svar på. Så mycket man ändå vet utan att egentligen ha fått veta någonting utom det som man tycker sig läsa mellan raderna. Och hela tiden denna kyla. Kallt och isblåsigt. För lite kläder, för trasiga. Ingen är hel. Ingen har något mål. Åtminstone inte uttalat. Alla bara flyter fram. Flyter, faller och fryser.

Resan till Kautokeino är berättelsen om fyra personer som av en slump eller kanske på grund av något slags öde rör sig längs samma vägar, i gränstrakterna mellan Sverige, Norge och Finland. Liftar med samma människor, hamnar i samma rum. De möts, försvinner ur varandras liv, för att förr eller senare åter mötas. Vissa av gestalterna väcker verkligen intresse, man vill veta allting om dem, vad de tänker och varför. Andra känns inte så spännande eller viktiga att få läsa om. Kanske beror det helt enkelt på att karaktärerna är så olika att man bara kan identifiera sig med eller bry sig om en del av dem, och därför inte kan intressera sig ordentligt för de övriga. Kanske är de bara trista personligheter, även om de har en roll att fylla i historien.

Långa stycken är skrivna i kursiv stil, och det är lite tungläst. Ögonen vill gärna springa över sidan och strunta i att ta till sig allt. Och det är ju synd eftersom språket emellanåt är ordentligt snyggt. Det ger en väldigt speciell känsla åt miljön och människorna, man behöver bara läsa några rader för att komma in i det karga landskap som boken utspelar sig i. Om grundtonen är poetisk, så bryts den ständigt av krassa vardagligt desillusionerade meningar. Lite brutalt och ryckigt kanske, men jag tycker om det.

Tromsö är en konstig stad. En stad som låtsas vara stor, men som inte riktigt är det. En stad där främlingar kan vara anonyma, i två dagar ungefär. Och utanför: slår vågorna mot klipporna i eviga tider. Inte klippor som går att bada vid. Det är de för kalla för. Och vinden drar i björkarna på Vannöy. Om man vill kan man låtsas att man är någon annan än den man är. En timme ungefär. Och bakom fönstren går folk och undrar.

Det här är en bok som mår bra av att läsas flera gånger, det finns hela tiden nya saker att upptäcka. Det är inte förrän jag läser den för tredje gången, som jag verkligen börjar tycka att den faktisk är lite fantastisk. Det är också första gången som jag verkligen tar mig tid att läsa den långsamt, och då ser alla små små antydningar och snyggheter i språket. Det är kanske inte en bok som skakar om ens världsbild eller så, men den flyttar in i huvudet lite grann, och ibland kommer uttryck och bilder som boken gett mig upp i tankarna. Det känns dessutom behagligt udda att läsa om unga lite borttappade människor från världens minsta håla i Nordnorge, som motvikt till alla dessa tuffa rebeller i storstaden som man är van att stöta på.

Ljungberg låter sina karaktärer vara. Det känns äkta även om personerna vid närmre eftertanke kanske är en smula skruvade; Mikko med sitt skelande porslinsöga och en övertygelse om sin egen odödlighet, Jorinda som bara gett sig av och som får epileptiska anfall allt oftare ju längre resan blir, LNP med alkoholproblem och en roman om sin käraste i fickan och den homosexuelle Paul Isak som är mytoman och kanske mördare. Sättet hon beskriver dem på, att hon bara låter dem göra det de gör utan att själv förklara eller rättfärdiga deras beteende, gör att man ändå verkligen tror att de går omkring däruppe.

Det är inte lätt att komma dem inpå livet, de pratar inte mycket, men om man tar sig tid att lyssna till vad de säger och vad de gör så får man verkligen en känsla för vad de är för människor. Sambanden och historien framför och bakom klarnar allt mer, även om det inte är tal om någon hel, eller ens bitvis fullständig förklaring. Det känns som om bokens karaktärer finns i mitt huvud nu, att de är en del av mina egna minnen och inte personer jag läst om. De har liksom krupit in under huden. Det är häftigt. En av de tuffaste sakerna med böcker överhuvudtaget. Få en glimt av liv man aldrig levt, få fler minnen än man egentligen har, möta tankar man aldrig möter i sin skyddade värld av människor som tycker och tänker ungefär likadant som man själv.

För mig var Resan till Kautokeino något av en upplevelse. Kanske inte en jättestor, omvälvande sak, men ändå en händelse jag inte vill vara utan.

Anna Carlsson

Publicerad: 2001-02-04 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-18 19:14

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #103

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?