Recension

: Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig
Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig Kerstin Thorvall
2000
Albert Bonniers förlag
5/10

Och alla har de fula namn

Utgiven 2000
ISBN 9100573574
Illustratör Kerstin Thorvall

Om författaren

Kerstin Thorvall (1925-2010) var författare och illustratör, känd inte minst för sina självbiografiskt inspirerande och sexuellt öppenhjärtiga romaner – inte minst Det mest förbjudna från 1976. Thorvall har också skrivit och illustrerat en mängd barn- och ungdomsböcker och varit verksam som skribent i vecko- och kvällspress.

Sök efter boken

Det finns vissa saker i den här romanen som är väldigt obehagliga. Medelålders damer ska inte ha sex hur som helst, det känns ofräscht. Feta, dallrande lår under tunna blommiga sommarklänningar utan BH … Nej. Och de ska definitivt inte bete sig som hyperkåta 17-åringar och jaga stackars små studentpojkar över halva Tyskland. Eller förnedra sig totalt för slafsiga lönnfeta alkisar och strunta i sina barn. Men det är ganska underhållande att läsa om så totalt helgalna människor. Och förutom att ha underhållande saker att skriva så är det så att Kerstin Thorvall skriver så oerhört bra, hon har en enorm språkkänsla och hon besitter en berättarkonst som är ganska ovanlig idag.

Många yngre romanförfattare skriver som om de hade akut dyslexi och varför vissa böcker ens fått ges ut är något man antagligen borde ligga vaken om nätterna och fundera på. Därför är det desto trevligare att träffa på någon som verkligen KAN skriva och som har något intressant (om än småvidrigt) att berätta. För det är mycket fascinerande och innehållsrikt och inte minst passionerat, det liv som beskrivs här. Som jag förstår det så är det Thorvalls karlar ur verkliga livet som kläs av här, eller i alla fall ett urval av dem. Coolt. Stackars dem. Jag skulle allt vara lite skraj. I en del fall kanske det är en senkommen hämnd…

Nu ligger det ju till så att Kerstin Thorvall först såhär på äldre dar blivit erkänd som en ”riktig” författare. Hennes böcker har alltid sålt bra, men inte ansetts vara riktigt … DN kultur-mässiga. Trevligt för henne då med detta erkännande, om det nu ska vara nåt att sträva efter att inte bli betraktad som en ”kärringförfattare”. Kanske bättre det än att buntas ihop med de träbockar som trängs på den svenska parnassen.

I min utgåva av Litteraturens historia i Sverige nämns Thorvall inte ens men nog står det en halv sida om jämnåriga eländestråkmånsen Märta Tikkanen, som i mitt tycke inte har ens hälften så mycket intressant att säga. Men nu är det väl dags att plocka in Thorvall även där och det är henne väl unt att få lite erkännande, särskilt med tanke på hur hennes liv gestaltat sig. Även om en stor del av eländet i den här boken (som skildras med en stor dos självdistans) verkar vara ganska … självframkallat…

Det handlar alltså om en lång radda förhållanden som bokens jag haft med diverse karlar, den ena sopigare och fegare än den andra. Fler karlar under medelålderns gyllene år än de flesta har under ett helt liv, kan ju tilläggas. Ganska kul. Det är otrohet, semesterflörter, one night stands och fleråriga passionshistorier. Med ganska ingående beskrivningar om hur sexet var med männen.

När det blev för obehagligt lade jag ned boken en stund. Det rekommenderar jag att man gör för det är lite svårt att ta till sig all denna passion och depression och alla andra -sionord utan att

1. Må fysiskt illa
2. Börja småfnissa åt den tragiska medelåders tanten. Och det är ju faktiskt lite elakt.

Så jag tog boken i små doser, ungefär en karl åt gången. Den är väldigt, väldigt bra och underhållande. Fast hon har dålig smak när det gäller karlar det har hon. Gillar håriga bringor…uiäck! Och alla har fula namn. Hör här, bara: Bernhard. Åke. Gary.

Inte konstigt att det sprack varje gång.

Självutlämnande så det heter duga. Ingenting lämnas osagt. Det hade kunnat bli patetiskt. Men det är det inte. Det är vackert. Vackert? Hon är ju medelålders och dallrig? Ja, sant, men det är vackert i alla fall. Jag vill inte bli riktigt så kanske, när jag blir gammal, men hon vågar i alla fall. Jag vet inte om varje ord som står i Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta i mig är absolut sanna, om det var så här det var, exakt, men det känns så. Som att läsa någons väldigt superhemliga dagbok, ungefär. Och det gillar ju alla att göra, eller hur?

Anna Larsson

Publicerad: 2001-02-05 00:00 / Uppdaterad: 2010-02-26 14:19

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #104

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?