Advokat Ulrika Stål hamnar i arbetet med en dödsbouppteckning mitt i ett gammalt försvinnandefall. En av arvtagarna har varit försvunnen under tjugofem år och spåren efter henne är iskalla. Släktingarna är övertygade om att hon är död medan en hel del andra omständigheter pekar på att hon kanske snarare har valt att försvinna. Genom eftersökningar i polisarkiv och en del rätt elementärt detektivarbete så är Stål snart den försvunna arvtagerskans öde i hälarna.

Och det är ungefär vad själva deckarhandlingen går ut på. Parallellt löper en del andra händelseförlopp som till stor del är fokuserade på Ståls arbete som advokat och några fall som hon tar sig an. Det är allt från att försvara mindre charmanta småbrottslingar till att lösa köpetvister och en mindre del av det kommer att visa sig ha betydelse för upplösningen.

Stål framstår som en tämligen hårdhudad karriärkvinna som har haft den goda smaken att gifta sig med en man som sköter barnen och marktjänsten. Hon jobbar mycket, sent och länge men har ändå tid att ha en liten affär vid sidan om med en polis. Trots att hon både älskar sin man och begåvats med ett äktenskap där den sexuella glöden inte har svalnat.

Jag känner ingen särskild sympati för huvudpersonen vilket är annorlunda. Trots sitt arbete som advokat för "vanliga" människor framstår hon som helt utan verklighetsförankring. Hon är pengafixerad, otrogen och prioriterar i mina ögon en aning konstigt. På ett sätt ger det krydda åt läsningen samtidigt som det irriterar lite grann. Bra eller dåligt må vara osagt.

Däremot spretar det lite väl mycket ibland. Handlingen kastas mellan klientmöten, glamorösa träningspass på Sturebadet, familjeliv med båtturer i skärgården, reflektioner över otrohet och viktnoja, resor till London, tillbakablickar ur perifera personers perspektiv och detektivarbete. Tillbakablickarna är för detaljerade för att avfärdas samtidigt som det ger boken kanske alltför många parallella spår. Till viss del knyts det ihop i upplösningen men en del tampar når aldrig bryggan.

I lögnens spår är en bok som lämnar mig rätt oberörd men som är helt acceptabel underhållning. Den kan säkert vara föremål för sträckläsning – däremot knappast för nagelbitning.