Senare, när mamma satt och drack hos vietnamesen och Ruth var utelåst var det biblioteket hon gick till, och det var Bakhuizen som fick henne intresserad av poesi – stack till henne dikter som hon väl själv läst när hon var i Ruths ålder, blankvers och terziner och stjärnor och sköldmör, som Ruth läste, av ren uttråkning i stort sett.

Ruth och Mio är unga när de träffas. En betydande del av deras liv i Tjugosjuttio, det fiktiva bostadsområde i Antwerpen som Johannes Anyuru förlagt sin senaste roman till, kretsar kring biblioteket. Ruth brukar läsa egenskrivna dikter som hon läser upp på biblioteket och kommer så småningom att jobba med fiktion och skrivande. Mio rör sig delvis i kriminella kretsar och en natt mördas han i en av områdets gångtunnlar. Då är Ruth redan gravid med deras son, ett barn Mio aldrig kommer att få träffa.

Många år senare har Ruth flyttat från Tjugosjuttio och bor med tioårige sonen Em i ett hus vid havet. Hon har en tjänst som konsult på Agenturen, där hon arbetar med att skapa fiktiva karaktärer som på olika sätt kan manipulera den offentliga opinionen. Om sin uppväxt berättar hon ingenting för sonen. Istället har hon diktat ihop en historia om att hon kommer från Ixelles, en finare stadsdel i Bryssel, Belgien.

Så korsas Ruths samtid med det förflutna, hon får ett uppdrag som leder henne tillbaka till Tjugosjuttio – och Mio. På en vägg utanför biblioteket sitter Mios ansikte i form av en gigantisk målning, ett slags helgonporträtt som vakar över områdets unga och minner om en allt för kort uppväxt. Mio har blivit en legend. Men nu ska Tjugosjuttio jämnas med marken till förmån för ny bebyggelse, och människorna i området uppmanas att flytta. Det blir Ruths uppgift att med hjälp av en fiktiv författare försöka övertyga de boende om att rivningen är det rätta. Att återse uppväxtorten blir, som väntat, inte okomplicerat. Inte minst när hon stöter på uppgifter som tyder på att Mio trots allt inte dog i tunneln. Det finns en repig cd-skiva med en röst som låter som Mios. Rösten säger att han inte alls är död, att han “sitter på taken i avdelningen för ingenting, och tittar ut på vågorna.”

Vad betyder det för romanen att Anyuru har valt att förlägga sin berättelse till det fiktiva Tjugosjuttio – i Antwerpen – och inte till ett motsvarande område i Sverige? Kanske är det just det, en markering av fiktionen. Idén, om de fattigare områdena, om förorten, som en kuliss som ständigt kan att raseras, eller inte existerar som något annat än just det, en idé eller berättelse.

Raseras är just vad Tjugosjuttio gör så småningom. Både bokstavligen när rivningsmaskinerna svingar sina armar över centrum, biblioteket och väggmålningen av Mio. Men också metaforiskt. För trots att det här är en bok vars intrig är avhängig idén om att Mio kanske fortfarande lever, blir det aldrig det som är det mest intressanta i Ixelles. Det som fängslar är i stället kakafonin av röster och berättelser som rör sig ut och in ur varandra. Fiktion som löser upp annan fiktion och tillintetgör redan uppställda föreställningar. Människorna och deras berättande rör sig in och ut ur varandra i olika lager. Drömmar, repiga cd-skivor, fågelfjädrar, musikstycken och rollspel samspelar. Anyuru är fortfarande mycket av en poet även i prosan och det är skönt. Det finns mycket att vila i, i denna roman som inte bryr sig om att skynda fram till några lösningar. Berättelsen zoomar in och zoomar ut:

En plog av fåglar genomkorsar kvällen, vingarnas undersidor fångar det sista ljuset – kvällen når Korsika, Beneluxländerna, kvällen faller över Europa, och natten – natten kommer, och de guldskimrande kontorsskraporna sjunker i den planetära skuggan. Rikedomen och fattigdomen. Värdet och värdelösheten.

Biblioteket då? Ja, eftersom det är min arbetsplats kan jag inte låta bli att tänka på biblioteket som en symbol för hopp i Anyurus roman. Precis som i hans tidigare böcker är hoppet ständigt närvarande, av nödvändighet. På biblioteket föds relationer, fiktion och drömmar. Men, det är också lika mycket en plats för något mer praktiskt och vardagligt. Här speglas det omkringliggande samhället, med allt sitt våld och sina förluster. Ett rum lika komplext som romanen i sig.

Similar Posts:

• Åttital
• Deckarmys med humor och spänning
• Akilles 2003
• Att minnas bara rädslan
• I Johannes förtrollade värld

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru, Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen, Hastigheten av Jörgen Gassilewski, Just nu är jag här av Isabelle Ståhl, Rosor skador av Jenny Tunedal och I en skog av sumak av Klas Östergren.

Till årets svenska fackbok – Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer, Frågor jag fått om Förintelsen av Hédi Fried, Brandvakten av Sven Olov Karlsson, Nära fåglar av Roine Magnusson, Mats Ottosson och Åsa Ottosson, Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv av Johan Svedjedal och Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater av Per Wirtén.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Om dagen tar slut, Lisa Hyder och Per Gustavsson, Fågeln i mig flyger vart den vill av Sara Lundberg, Anrop från inre rymden av Elin Nilsson, För att väcka hon som drömmer av Johanna Nilsson, Den förskräckliga historien om Lilla Hon av Lena Ollmark och Per Gustavsson och Dumma teckning! av Johanna Thydell och Emma Adbåge.

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2015
• Augustpriset 2017
• Nominerade till Augustpriset 2019
• Nominerade till Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2016

Så när nästa år kom, och det stod klart redan tidigt att Nya tider sökt och fått tillstånd till att åter medverka, fattade jag först ingenting. Sedan kom hela debatten om yttrandefrihet igång. Att bokmässan ska vara ett golv för alla, att allt ska rymmas under samma tak. Det gällde också nedtystandet av Sverigedemokraterna, som man menade ju inte hade gått så bra; tvärtom, var de nu i toppen av Sveriges största partier.

På sätt och vis höll jag med om detta. Det är bättre att dra ut trollen i ljuset, och alla fina grejer man kan säga om att bekämpa rasismen. Det är inte människorna det är fel på, det är ideologin, osv. Alla kan förändras, om de möter motstånd. Så släpptes filmerna. Om hur Nya tider uppmanade folk att jaga rätt på journalister och ställa dem mot väggen. Tvärtemot den yttrandefrihet man förespråkade. Tvärtemot den demokrati vi sägs leva i. Så kom bojkotterna. Författare som sa nej till att åka, som menade att nu hade det gått för långt. Jag tyckte först att det var att ta i. Jag läste Expos förklaring till varför de inte tänkte åka. Jag läste texten från Johannes Anyuru, som med sin hudfärg och sin nya roman kände sig direkt hotad. Jag läste Björn Rosenbergs text, som satte ljuset på andra världskriget och hur vi måste förhindra mörka krafter att ta sig in i vårt vardagliga samtal. Texter som jag tyvärr inte hittar när jag googlar nu, det har skrivits för mycket om årets bokmässa… Frågan är väl: går det att diskutera med folk som ifrågasätter att Förintelsen ägt rum?

Jag har försökt göra det då och då. I kommentarsfält på twitter, i trådar på facebook, någon gång till och med i verkligheten. Det du möts av är en härva av konspirationer. Människor som tror på en omskrivning av verkligheten, som går ut på att PK-media har förvrängt skallen på oss alla. Att judar och muslimer på olika sätt försöker ta över världen. Jag har läst om den verklighetsbeskrivningen när jag läst om Breivik. Jag har läst om den i Magnus Lintons De hatade: om radikalhögerns måltavlor, som kom 2012. Det var innan SD var så stora som de är idag, innan Trump, men dessa tankar hade redan börjat smitta jordens befolkning.

Jag har läst om den när jag för att granska saken surfat in på Nya tiders hemsida, och på det som tidigare hette Avpixlat. Och jag fortsätter att se den banala godheten, för att travestera Ann Heberlein, när poliser säger att de inte kan fängsla nazister som tågar genom Göteborg utan tillstånd, för att de inte betedde sig tillräckligt nazistiskt. Det var inte tillräckligt likt, rent estetisk, så som det var på Hitlers tid. Och jag undrar vad vi beredda att göra för yttrandefriheten? ”Om vi på ett obegränsat sätt tolererar intoleranta människor, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp, då kommer de toleranta att gå under, och toleransen med dem”, skrev Karl Popper i Det öppna samhället och dess fiender 1945. När vi ger Nya tider en plattform på bokmässan, som är en av de största plattformarna vårt land har att erbjuda, då ger vi fritt spelrum för den här världsbilden att nå fäste. Den är redan hyfsat stor i Sverige, och den kan lätt bli större. Det var vad som hände i USA när man slutade med Trump som president. Han var rolig teve, och fick obegränsat med utrymme. Och nu sitter de där, med honom vid makten. Den ”alternativa verkligheten” som rådande norm.

Vad jag hoppades på var att om tillräckligt många skrev på den där bojkottlistan, så skulle bokmässan inse sitt misstag och porta Nya tider. De skulle inse att det var viktigare att behålla författarna, som ju är det mässan ska handla om: litteratur. Så jag skrev också på listan. Nu känns det tråkigt att inte få gå på bokmässan mer. Att en envis debatt ska vara det enda som finns kvar. Och i yttrandefrihetens namn ska idioti och främlingsfientlighet spridas. En liten skittidning, som har massor av makt, och fortsätter att tillskansa sig det framöver.

Similar Posts:

• Jag bojkottar inte bokmässan. Jag åker inte på bokmässan.
• Till de barnsliga värderingarnas försvar
• De goda litteraturälskarnas tystnad
• Ett samtal mellan Karl Ove Knausgård och Per Svensson – Internationell författarcen den 6 december
• Vecka 40 på dagensbok.com: En bokbransch med boksmälla

Sedan sker det som numera har blivit närmast vardag i Europa. Normaliteten byts mot panik, död och rädsla. Skott ljuder genom butiken och scenen förvandlas, blir en terrorscen.

Även människor i väst har vant sig nu. Terrorscenerna har varit många. Från skakiga filmer i mobilkameror till blixtsnabb nyhetsrapportering i textform. Scenerna har exponerats så frekvent att de, för en åskådare som endast betraktat dem på avstånd, nästan har lösts upp i varandra. För många har det också varit möjligt att skaka av sig och gå vidare. Vi har nått en viss avtrubbning.

Scenen i Johannes Anyurus nya roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är däremot svår att skaka av sig. Den dras ut, stelnar, blir till ett filter som hela boken måste silas genom.

Och blåljusens tysta kopiatorpuls sveper genom butiken, rör sig ljudlöst över Amins likbleka ansikte, över knivens trekantiga blad, över de nerrivna och utvälta serietidningarna.
Utanför fönstret dånar megafonen. Tala. Tala med oss.

Men detta är inte så mycket en bok om terrordåd, som en berättelse som ställer frågor om terrorns följder. En av de som har planerat dådet i seriebutiken, en ung kvinna, börjar tveka och försöker förhindra det. Ett par år senare befinner hon sig på en rättspsykiatrisk avdelning, där hon skriver en text till den som, liksom hon själv, vet allt om rädslan. Hon tar kontakt med en författare som får läsa hennes text. Kvinnan skriver att hon kommer från framtiden, från ett Sverige där somliga individer inte längre tillåts leva i frihet. Det har förvandlats till en mardrömsstat, där muslimer förväntas skriva på ett medborgarkontrakt som ska intyga att de inte är Sverigefiender. De som inte skriver under förs till något som heter Kaningården. En plats där fostran, tvång och så småningom bara döden väntar.

Det är med en förhållandevis avskalad stil Anyuru skriver fram den berättelse som den unga kvinnan, av författarjaget kallad Tundraflickan, minns från sitt liv i det framtida, dystopiska landet Sverige. Men Anyuru är i grunden poet, något som märks i språket och sättet att uppehålla sig vid tankar och händelser allt eftersom historien fortskrider. Enskilda dialoger och scener blir viktigare än att knyta ihop och räta ut händelseförloppet. Jag läser det varken som ett försök att underhålla eller ett sätt att presentera lösningar. Mot slutet antyder i stället författarjaget att Tundraflickans liv inte riktigt går att förklara.

Kanske var det så här enkelt, och så här komplext: Hamad erbjöd helt enkelt henne och Amid en dröm som rymde dem.

Rädslan är allt Tundraflickan kommer ihåg. Föfattarjaget och hans fru bär på en rädsla som går i arv. De väljer ändå att stanna kvar i det land där de har sitt språk och sina minnen, trots att de är rädda. För att rädslan inte ska fortsätta gå i arv. För att bygga ett nödvändigt hopp. Anyuru gestaltar det såhär, i ett av de vackraste bokslut jag läst:

De sitter i bildäcksgungorna, tar fart inför språnget. Våra trådslitna strimmor av framtiden. Och när vinden kommer med förnyad styrka och blåser sand i deras ögon skrattar de bara, och håller händerna för.
Ljus framför oss.

Similar Posts:

• Åttital
• Akilles 2003
• Att söndersprängas till en helhet
• Ett alfabet av rovdjurständer
• Sin pappas anti-biografi

Och samtidigt. Samtidigt verkar 2010 faktiskt oerhört avlägset. Ett år som vi gick in i utan att behöva förhålla oss till ett rasistiskt eller ”invandringskritiskt” parti i Sveriges riksdag. Är det verkligen bara fyra år sedan?

”SD i riksdagen” heter också den första delen av Rasismen i Sverige, följt av ”Utøya”, ”Reva”, ”Rasstereotyper”, ”Antiziganismen” och ”Protesterna”. Det är inte så snäva avgränsningar som det låter, utan snarare en sorts hållpunkter eller noder, händelser och debatter som de om attentaten i Norge, polisens olagliga romregister, jakten på papperslösa flyktingar, kravallerna i Husby eller mobiliseringen mot nazism.

Här finns Jonas Hassen Khemiris välkända öppna brev till Beatrice Ask och Jason Diakités tal i riksdagen, men också tonårstjejerna Moa, Mira, Jonna och Stellas brev från Kärrtorp, liksom västerbottniska vårdarbetares och malmöitiska brandmäns protester mot Jimmie Åkessons valrörelsebesök.

Det är texter som fungerar på olika nivåer, som är mer eller mindre litterära, ibland något mer teoretiska och ibland framför allt rakt på sak och de berör också på så många olika sätt att det är svårt att riktigt sammanfatta eller jämföra. Jag är ett hulkande snormonster när någon förlorar sitt syskon i Carina Bergfeldts skildring av hur det socialdemokratiska sommarlägret på Utøya plötsligt förvandlas till ett inferno. Jag håller på att kräkas över den kafkaeska upplevelsen av svenskt flyktingmottagande i Katia Wagners och Jens Mikkelsens reportage (som är en slags uppföljning till deras bok De förlorade barnen). Jag funderar över om det är som Magnus Linton skrivit 2012 att ”SD:s succé gör Sverige till ett europeiskt land bland andra” eller om det snarare är Per Wirtén som har någon poäng med sitt ”Därför har Sverige inte blivit ett nytt Danmark”.

Ja, framför allt funderar jag ju. Var är det vi står egentligen, och vart är det vi ska? Hur kommer vi dit? Om den här senaste mandatperioden, de här fyra åren som knappt är slut ens, betraktas som historia, vad är det vi kan lära av historien då?

Similar Posts:

• Vad skulle Palme göra?
• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• ”Kan inte Tomelilla få vara som det alltid har varit?”
• Föreställ er nu att hon är vit
• Mangs rätta ansikte

För några år sedan var det Marguerite Duras De små hästarna i Tarquinia som blev min sommarförälskelse. I somras blev det Stål av Silvia Avallone (som jag tipsar om längre ner). Jag läste Stål på den grekiska stranden. Jag läste den i skuggan på en barstol. Jag läste den på en båt med det klorgröna Medelhavet runt mig. Efter ett tag började bokens papper att släppa från sina pärmar och sidorna lossnade. När min semester var slut var också Stål slut. Några salta sidor fick följa med tillbaka i väskan. Där de blev liggande länge; skrynkliga och gulnötta. Alla klarade det inte hela vägen. Några spred sig i vinden, landade i vågorna och löstes upp. Men alla hade blivit lästa.

Vi önskar er en fin lässommar med många litterära upplevelser – oavsett hur ni tillbringar den.

/ Redaktionen genom Anna Carlén

Alice Thorburn:

Ta hand om min mor av Kyung-Sook Shin
Min läsning i år har blivit lite tematisk, utan egentlig avsikt. Ett tema har varit föräldrar och barn, och där passar den här sydkoreanska boken in, där en mor försvinner och hennes man och barn tänker tillbaka på det liv de delat och vad de egentligen visste om henne. Sällsamt, sinnligt, men också krasst: Mycket har förändrats på bara en generation i Korea, och där modern växte upp med jordgolv och sådde ris för hand lever barnen i storstaden Seoul med tidsbrist och, om man så vill, förfrämligande. En väldigt klok bok, men poetisk, vemodig och mångtydig. (Bonustips på temat: Johannes Anyurus En storm kom från paradiset och Athena Farrokhzads Vitsvit).

Glaskupan av Sylvia Plath
Det har också blivit några böcker om psykisk sjukdom. Så levande beskrivet som det är i Glaskupan har jag dock aldrig läst om det tidigare. När inte huvudpersonen vill leva längre förstår jag precis varför – det beror på känslan av meningslöshet som Plath så väl skriver fram. Om det ändå ska fortsätta vara så här tråkigt, likgiltigt, ja, blekt, resten av livet – då kan man väl ändå lika gärna lägga ner? Förvånansvärt känslolös och rationell är psykosen här. Men boken är också rolig och har en iakttagelseförmåga utöver det vanliga. (Bonustips på temat: Barbro Lindgrens Jättehemligt och Justine Levys Inget allvarligt).

Trollvinter av Tove Jansson
Tema tre är jubilarer. Många är det som skulle fyllt hundra eller något annat i år, inte bara författare utan också krig som bekant. Men min favvo är Tove Jansson och när jag läste hennes Trollvinter fick jag en ny favorit bland muminböckerna – en perfekt blandning av rak berättelse och undertext, passande för precis alla åldrar. Mumintrollet vaknar upp en vinter när de andra trollen sover och tvingas klara sig själv i den nya, snötäckta världen. Och man kan läsa in teman som döden, vuxenblivande, separation – eller så läser man bara på. (Bonustips på temat: William S. Burroughs Slumpens spöke och William Shakespeares Rikard III).

Anna Carlén:

Halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras
Den perfekta sommarläsningen, inte bara på grund av titeln. Halv elva en sommarkväll rymmer, förutom Duras filmiska tecknande av den spanska staden som reser sig ur fälten i gryningen, mänskliga liv i sin allra mest förtätade form. Det behövs inte mer än så här. Läs Halv elva en sommarkväll under en tågresa. Världen kommer inte att vara tydligare efteråt, men den kommer att ha fler nyanser.

Stål av Silvia Avallone
Jag läste Stål på en grekisk strand förra året och blev genast förälskad. Till tonerna av 90-talets mest repetitiva eurodisco får vi följa 13-åriga Anna och Franscesca och deras liv i den italienska stålstaden Piombino. Stål har visserligen sina svagheter, kan jag inse såhär i efterhand, men den är ändå en fin arbetarklasskildring och en feministisk styrketår. Och Avallone skriver om havet, den sömniga staden och den erotiska nyfikenheten som få andra.

Hennes ansikte av Kristin Berget
En av årets bästa diktsamlingar hittills, om du frågar mig (recension kommer snart). Här har vi ett diktjag som tillsammans med ett gevär befinner i sig mitt i en jakt i en skog där allting är levande. ”Vet inte om skillnaden mellan död och död/är tydligare än den mellan liv och död” skriver Berget och löser upp fasta uppfattningar om skillnaden mellan död och levande, djur och människa, offer och förövare.

Björn Waller:

På sommaren ska man resa, sägs det. Då behöver man ju böcker, oavsett vilken slags resa man gör.

Resa till solen:
Imperium av Christian Kracht
Kracht berättar en galen historia om en galen tysk som trodde att han kunde göra världen bättre. Läs innan du bestämmer dig för att lägga dig på en tropisk strand.

Atlas över avlägsna öar: femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka av Judith Schalansky
Schalansky föddes i DDR och vande sig att resa i världsatlasen i brist på annat. En bok som ger svindel; den slutgiltiga staycationen.

Resa i tiden:
Life After Life av Kate Atkinson
Gör om, gör rätt. Atkinson låter en människa göra precis det med hela sin tid; födas i det gamla England, dö, födas om, dö, födas om tills det blir … rätt? Vad är det?

The Adjacent av Christopher Priest
Samma idé, helt annorlunda gjord. Samma historia i flera olika tider, från första världskriget till ett framtida England förstört av global uppvärmning, men genom allt går tanken att den mest ikoniska krigsmaskinen, Spitfire, har en motor som heter Merlin.

Stanna hemma:
Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson
Fina, härliga folkhemmet där alla är välkomna som är välkomna.

Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström
Borde vara årets klassikerläsning, så här i pratet om ”det uråldriga Sverige”. Så att vi minns att lyxbostadsrätterna på Söder var ”organiserat tiggeri” för fem generationer sedan.

Cecilia Bergman:

Vi kom över havet av Julie Otsuka
Har du ännu inte läst Julie Otsuka så är det hög tid! Bokens lilla format är perfekt för strandväskan men innehållet är allt annat än litet. Julie Otsuka lyckas ge röst åt både ett kollektiv och individer på samma gång i denna roman som handlar om de japanska kvinnor som kom över havet för att gifta sig med japanska män redan på plats i USA.

På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust
Har du en längre ledighet att fylla med litteratur så kan det passa bra att slänga sig över en klassiker. Om du inte orkar igenom hela serien så är i alla fall första delen väl värd att läsa! Låt dig inte avskräckas av myten om hur långrandig den är, ge den ett försök. Den är fantastisk!

Sorgesång av Siri Hustvedt
I det normala romanomfånget väljer jag att tipsa om Siri Hustvedts romaner, vilken som helst går bra. Men kanske är denna alldeles särskilt bra, denna roman som handlar om immigrantsorg i den amerikanska folksjälen.

Daniel Mårs:

Kvinnodramerna av Federico García Lorca
Dramatik behöver inte nödvändigtvis upplevas på en scen utan fungerar även utmärkt att läsas som ren litteratur. En personlig favorit är den spanska dramatikern Federico García Lorca och hans så kallade Kvinnodramer. De tre pjäserna, ”Blodsbröllop”, ”Yerma” och ”Bernardas hus”, är fyllda av tragedi, poetisk dialog, natur och karaktärer som Månen och Döden som tiggerska. Läs och njut!

Stål av Silvia Avallone
Förra sommaren sträckläste jag Silvia Avallones debutroman liggandes på en stekhet altan. Precis så känns berättelsen om de trettonåriga vännerna Anna och Francesca som längtar bort från det slitna bostadskomplexet där de växt upp. Bort från pojkarnas och männens blickar. Gassande hett, svettigt och kroppsligt, men framförallt en stark skildring av flickornas frigörelse.

Mellan himmel och jord av Niccolò Ammaniti
Niccolò Ammaniti är hittills den enda som kan skriva om italienska machomän och ändå få tårarna att rinna på mig. Här är det relationen mellan trettonårige Christiano och hans pappa, den arbetslöse och halvkriminelle skinnskallen Rino, som gestaltas så vackert och ärligt att mitt hjärta inte kan annat än brista. Dessutom är det överhuvudtaget en spännande, fantasifull och rolig berättelse. Om ni inte läst Ammaniti tidigare är Mellan himmel och jord en perfekt start, och en bra upptrappning inför romanen Du och jag som släpps på svenska i september.

Ella Andrén:

Den gamla byn av Peter Nilson
En av mina sommartraditioner är sedan länge att läsa något av Vilhelm Moberg (Min svenska historia, Raskens och Förrädarland har hamnat på dagensbok.com så, liksom Jens Liljestrands Mobergland), men i höstas flyttade jag faktiskt till Mobergs gamla hemtrakter, så i sommar är planen att trappa upp Smålandstemat. Har samlat böcker under året och Peter Nilsons bok om barndomsbyn Möcklehult är nog den jag ser mest fram emot. Inte för att jag egentligen har någon relation till just Möcklehult, men för att Nilson, som jag annars bara läst om rymden av, är en författare utöver det vanliga.

Reinfeldteffekten av Aron Etzler
Sommaren är ju inte bara avslappning – den är också upptrappning inför valet i september, vilket gör att politiken tar ett kliv framåt också i bokutgivningen. Recension av Aron Etzlers skarpsynta och spännande Reinfeldteffekten kommer i Almedalsveckan, men av redan recenserade politiska böcker skulle jag särskilt varmt rekommendera hälsoforskarna David Stucklers och Sanjay Basus Åtstramning till döds. Även om den svenska titeln låter väl melodramatisk är det precis vad det handlar om: den ekonomiska ideologins och politikens faktiskt dödliga följder.

Mitt dåliga samvete av Stina Hjelm
Tecknade serier har i decennier flyttat och testat gränser för vad mediet kan vara, från putslustiga enrutingar till drabbande grafiska epos. För mig blev Stina Hjelms roliga seriedagbok Mitt dåliga samvete på något märkligt sätt en aha-upplevelse: jag hade irrat runt i de så kallade självbiografiska seriernas ganska begränsade estetik ett tag och glömt bort att serier – även självbiografiska – kan vara så här snygga och mångfacetterade.

Joel Bergling:

Jorden runt på 8 dagar av Torsten Ehrenmark
I välsorterade sommarstugor brukar det finnas en och annan Torsten Ehrenmark-bok i bokhyllan. Han var en av Sveriges populäraste kåsörer (i DN) under många år. Jorden runt på 8 dagar är en reseskildring där han och illustratören Björn Berg följer i Phileas Foggs fotspår och reser jorden runt – fast med moderna kommunikationsmedel gör de det på 8 istället för 80 dagar. Finns inte just den så duger vilken annan Ehrenmark som helst.

En självbiografi av Agatha Christie
Agatha Christie brukar också finnas i äldre sommarstugor med bokhylla. Har man lite tur så finns där också självbiografin. En mycket sympatisk bok, av en (verkar det som) mycket sympatisk kvinna. Mycket självironi och intressanta detaljer. Är man nyfiken på hur hon kunde veta så mycket om Mellanöstern eller giftmord så finns svaren här.

Öletikett av Olika bryggerier
Läsning finns överallt, behöver du koppla av hjärnan en stund i sommar så rekommenderar jag en solstol och en kondensfuktig etikett.

Kari Kapla:

Niceville av Kathryn Stockett
Jag har alltså inte läst den än. När jag såg den först blev jag helt glad och köpte den genast. Sedan blev den film och den kunde jag ju inte se innan jag läst boken. Men i sommar skall det banne mig bli av. Jag tänker mig hängmatta, en karaff med lemonad och sträckläsning.

I en människa av John Irving
Ännu en bok som jag köpte direkt men inte hunnit läsa. Dessutom gillar jag John Irving så mycket att jag tycker att det är respektlöst mot karaktärerna i hans böcker att inte avsätta tid för att lära känna dem och umgås med dem i lugn och ro. Det planerar jag att göra i sommar. Extra bonus för min del är att jag heller inte har läst Sista natten i Twisted River. Dubbel Irving i sommar alltså!

Stallo av Stefan Spjut
En kär familjemedlem läste Stallo för ett tag sedan och hade underliga drömmar om troll och annat oknytt efter det. Hon gav mig ett exemplar i present och det kan bli hur spännande som helst att läsa den. Skandinavisk mystik, skräck och andra farligheter i en skön blandning. Den skall läsas på natten när det regnar har jag tänkt.

Lina Arvidsson:

Loranga Del 1 & 2 av Barbro Lindgren
Sommaren är en tid för deckare, brukar det heta. Det tror jag inte på. Svenska folket läser på tok för mycket deckare, det kan inte vara nyttigt med all ond bråd död och alla överviktiga polismän och skändade kvinnokroppar. Nej, jag tror ni behöver lite Barbro Lindgren. Passar allra bäst som högläsning för frågvisa ungar, men har du inga ungar passar den bra ändå. Loranga är en pappa som inte vill jobba. ”Ta ett arbete och förstöra sina bästa år!” Masarin ligger under soffan och äter kanelbullar och Dartanjang är mest sjuk hela tiden, men när han inte är sjuk är han bra på att föra tabeller. Ibland badar de, för ladan har det regnat in i så den har blivit en bassäng. Ibland kommer det tigrar och hälsar på. Och i skogen på en gren sitter Dartanjangs morfar och säger ”koko!” och slokar med sina vingar.

Het av Åsa Anderberg Strollo, m.fl.
Nej, jag tror inte ni behöver lösa några brott. Jag tror ni behöver erotik. Vem vill inte sväva iväg en eftermiddag i oändlig kåthet? Ta på sig själv lite så där i smyg. Lämpligt att läsa är då Het, en antologi som Gilla böcker gav ut 2012. Den vimlar av olika sexualiteter, oväntade vändningar, möten serverade av olika berättarröster. Skriven för unga sägs det, men jag är trettiotvå och nog kände jag mig inspirerad.

Människohamn av John Ajvide Lindqvist
Wallander i all ära, men jag tror ni behöver bli skrämda på riktigt. På ett sånt där in i märgen sätt som inte går att rädda via lagen. Människohamn är Ajvide Lindqvists bästa enligt mig. Den börjar med att barnet Maja försvinner spårlöst på Domarön. Eller gör hon det? Några år senare återvänder pappa Anders till ön, sorgsen och nersupen. Det kommer plötsligt indikationer på att Maja trots allt lever. När jag läste Människohamn kunde jag inte sova. Hela stämningen som skapas, obehaget, spökena… Dessutom är den välskriven.

Marie Gröön:

Halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras
På sommaren tycker jag man ska unna sig. Unna sig att läsa de där böckerna man verkligen verkligen vill läsa, men inte hittar tid för under året. Jag har påbörjat en tradition att läsa Marguerite Duras varje sommar, och i år blir det De små hästarna i Tarquinia. Tipsar dock om hennes roman Halv elva en sommarkväll här – en pärla som pulserar av sommarvärme, åska och avgörande livsval, allt koncentrerat till en enda natt i en liten ovädersdrabbad spansk stad. Duras är en mästerlig berättare!

Maken av Gun-Britt Sundström
Jag tipsades själv om Gun-Britt Sundströms författarskap så sent som i vintras, och hur jag lyckats missa denna författare är mig en smula oförståeligt. Ja, varför inte fler pratar om henne och då kanske framförallt om hennes roman Maken är en gåta. Själv uppslukades jag fullständigt av hennes humoristiska och rappa språk, och hennes feministiska grubblerier kring hur man egentligen ska bära sig åt för att kunna leva tillsammans i en kärleksrelation.

Jag vill varken vara gift eller ogift eller skild, men det finns inget civilstånd noll och det som är gjort kan inte göras ogjort. Hela vårt liv måste vi alltså gå omkring så här och vara inte-längre-tillsammans. Varandras frånskilda. Varandras föredetta – vilken jävla relation att ha.

Hatet av Maria Sveland
Maria Svelands bok om antifeminism och kvinnohat finns på pocket, tar inte lång stund att läsa och väcker ofrånkomligen en kraftfull vrede. Kraftfull på så sätt att den inte är nedslående, utan Sveland lyckas mitt i all hopplöshet och frustration faktiskt förmedla både kraft och vilja att stå emot. För att få koll på läget, och för att få ork att fortsätta kämpa för ett jämlikt samhälle – läs Hatet i sommar.

Nina Ahlzén:

Främlingen av Albert Camus
En klassiker att läsa varje sommar. Jag slutar aldrig fascineras av berättelsen om ”den vanliga människan”, Meursault. Han döms till döden för mord, men det som upprör omgivningen alltmer är hans likgiltighet och brist på förmågan att följa sociala koder. Öppningsmeningarna är lika genialiska som oförglömliga: ”I dag dog mamma. Eller kanske i går; jag vet inte.”

Grand Mal av Linda Boström Knausgård
Med tjugo korta noveller glimrar Linda Boström Knausgård i sin säregna stil. Spoilervarning: bokens sista novell hugger och bländar ända in i veka livet. Kraftfullt, elektriskt och: skört. Längtar efter mer gör man.

Antigones ansikte. Niobes labyrint av Eva Kristina Olsson
Ur dessa ”två mytopoetiska dramer”, växer ett hisnande, förbluffande språklandskap, där man bara kan låta sig dras ned och förundras.

Följ raden av krossade andungar
de vet
men visste inget när de ringlade ut i vattnet

Läs och låt det sjunga i dig!

Tomas Eklund:

Blommande vin av Ray Bradbury
Följ med 12-årige Douglas Spalding under sommaren 1928 i det fiktiva Green Town, Illinois. Det är den sommaren han upptäcker att han lever och därför en dag också måste dö. Som de flesta av Bradburys romaner är den baserad på ett antal från början fristående noveller som han sedan i efterhand vävt ihop med en ramhistoria. Stundtals magisk och ibland skamlöst sentimental, påminner den dig om din viktigaste sommar i livet.

Livet efter gud av Douglas Coupland
Också uppbyggd av ett antal noveller men med den lilla egenheten att varje avsnitt är försedd med en av Couplands pennteckningar. Om ensamhet och längtan efter att finna en mening med livet i det existentiella vakuum som uppstått efter sekulariseringen. ”Du tillhör den första generationen som uppfostrats utan religion” som det står på omslaget. Förvånade kritikerna genom sitt hjärtknipande allvar – de trodde att allt Coupland skrev var ironiskt.

Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman
Berättaren återvänder till sin barndoms hus och återupplever de skrämmande upplevelser som inträffade när han var sju år. Framför allt så minns han hur världen var och vad den betydde för honom när han var barn och inser det allra mest skrämmande faktumet: att han har glömt hur det var och kommer att glömma det igen. Neil Gaiman är när han är som bäst en stor berättare som berör alla som minns var hjärtat sitter.

Tone Sundberg Brorsson:

Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij
Om du tidigare inte läst något av Dostojevskij så tycker jag att du kan börja nu i sommar. Bröderna Karamazov har allt: ond bråd död, en mordgåta, komplexa karaktärer, filosofiska diskussioner, samovarer… Det är den absolut bästa bok jag någonsin läst. Hett sommartips!

Tre böcker av Primo Levi
När högermakterna mobiliserar i Europa och öppet nazistiska partier släppts in i Europaparlamentet tycker jag att den vackra samlingsutgåvan av Primo Levis lägerskildringar är viktig att läsa. Vi har en historia. Den är viktig att minnas.

Vitsvit av Athena Farrokhzad
Om du inte hunnit läsa denna lyrikpärla än, gör det! På litet utrymme får Farrokhzad så mycket sagt. En fantastisk diktsamling!

Similar Posts:

• Sommarläsning 2013
• Sommarläsning 2012
• Sommarläsning 2011
• En storslagen sorti
• Det vilda skrivandet

Bästa skönlitterära bok

Cilla Naumann: Springa med åror
De där första somrarna, och resten av livet

”Ute vid grundet är den vitgula sandbottnen perfekt räfflad – som ett ökenlandskap. Vi gör kullerbyttor och står på händerna i vattnet. Tiden försvinner in i glittergatan som kokar havet i allt intensivare rödfärger ju lägre solen sjunker. Vi skrattar åt våra bleka vita….” Läs mer

Johannes Anyuru: En storm kom från pradiset
Sin pappas anti-biografi

”Jag trodde jag hade läst en biografi, men efter att ha läst de sista tio sidorna i boken förstår jag att jag läst en anti-biografi. Jag har bara läst om det som gjorde att biografin inte blev någon biografi. Jag tror det är så man måste förstå En storm kom från Paradiset, boken Johannes Anyuru skrivit om sin far. Ni som inte vill veta…” Läs mer

Eija Hetekivi Olsson: Ingenbarnsland
En trimmad tändare mot betongen

”Jag önskar verkligen att Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland inte kändes så hjärtskärande aktuell. Det handlar inte bara om debatten om Malmö, om miljonförorter som beskrivs som ”laglöst land”, utan också om pensionsålder och ifall vi utan vidare borde jobba fram till åtminstone 75. I 1980-talets Göteborgsförorter…” Läs mer

Sara Stridsberg: Medealand och andra pjäser
Evigt motstånd och uppror

”Sara Stridsberg räknas som en av Sveriges just nu främsta författare. Hon har nominerats till Augustpriset för romanerna Drömfakulteten och Darling River. 2006 fick hon Nordiska rådets litteraturpris för Drömfakulteten. Även som dramatiker och författare av pjäserna utmärker hon sig som en av de bästa just nu. Det här kan vara det bästa…” Läs mer

Övriga nominerade är En sång till den storm som ska komma av Peter Fröberg Idling och Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg.

Mest glad är jag över Sara Stridsbergs nominering, hon har länge varit en av mina absoluta favoritförfattare och hennes pjäser berör som inget annat kan beröra. Hon har varit augustprisnominerad med båda sina tidigare romaner och jag kan faktiskt tro att det är dags för henne nu. Även Johannes Anyuru och Peter Fröberg Idling tror jag har stora chanser att ta hem priset tillslut. Saknar gör jag främst Karolina Ramqvists Alltings början men också Jonas Gardells omtalade Torka aldrig tårar utan handskar även om jag aldrig trott att den skulle vinna i slutändan.

Bästa facklitteratur

Martin Gelin: Den amerikanska högern: Republikanernas revolution och USA:s framtid
Skrämmande läsning om mäktigt parti

”Så är det dags för den stora matchen. I den ena ringhörnan, den regerande mästaren: Harvardstudenten som var den första att införa en allmän sjukförsäkring på federal nivå (för de som inte har råd med en privat). I motsatta ringhörnan har vi utmanaren:…” Läs mer

Katrine Kielos: Det enda könet
”Greed is good” och allt det osynliggjorda andra

”Jag måste med jämna mellanrum slå igen Det enda könet och vrida och vända lite planlöst på den. Är det här verkligen en bok om ekonomisk teori? Varför skrattar jag då så mycket? Kan det verkligen stämma? Katrine Kielos bok, en snygg, liten, inbunden sak, har undertiteln ”Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör…” Läs mer

Övriga nominerade är Ur regnskogens skugga: Daniel Rolander och resan till Surinam av Daniel Rolander, ”Det står ett rum här och väntar på dig…” : Berättelsen om Raoul Wallenberg av Ingrid Carlberg, Jag är Zlatan Ibrahimovic: min historia av Zlatan Ibrahimovic och Sanningens vägar: Anne Charlotte Lefflers liv och dikt av Monica Lauritzen.

Eftersom jag själv inte läser facklitteratur har jag svårt att uttala mig om nomineringarna. Jag saknar Nina Björks vackra Lyckliga i alla sina dagar, men har tyvärr inte läst den. Att Zlatan Ibrahimovic blir nominerad med sin bok väcker både tankar och åsikter. Det har sagts att Zlatan gjort mer för läsfrämjandet än någon annan, men vem är egentligen författare till den här boken, Zlatan eller David Lagercrantz?

Bästa barn- och ungdomsbok

Nina Ulmaja: A, B, C å allt om D
Blir inte bättre än såhär

”Begreppet allåldersbok har blivit populärt. Ofta menar man böcker som funkar från yngre tonåren och uppåt. Det sägs att det var Harry Potter som gjorde det rumsrent för vuxna att gilla samma sak som barn.Kanske är fenomenet en spegling av att tv blivit närmast besatt av allåldersprogram…” Läs mer

Sofia Malmberg: Elin under havet
Starkt om det svåraste svåra

”När jag läst ut Elin under havet måste jag nästan gråta lite grann. Redan på beskrivningen av boken förstår man att det här kommer att bli något alldeles utöver det vanliga. En grafisk roman som riktar sig till ungdomar från 11 år, och som handlar om en tjej som är med om ett övergrepp. Så modigt! tänkte jag när jag läste om den i…” Läs mer

Sofia Malmberg:
“Jag tror inte man behöver skydda barn från svåra frågor” – Intervju med Sofia Malmberg

”Sofia Malmberg har nyligen debuterat med den grafiska romanen Elin under havet, och som ni ser i min recension idag blev jag djupt imponerad. Och berörd och full av frågor. Så här svarade Sofia i en mailintervju jag gjorde med henne….” Läs mer

Övriga nominerade är Only väg is upp av Emmy Abrahamson, Jag blundar och önskar mig något av Moa-Lina Croall, Jag älskar Manne av Pija Lindenbaum och Jag är världen av Mårten Melin.

Jag saknar Maria Nilsson Thores fantastiskt fina Bus och frö på varsin ö och Sara Stridsbergs Mamman och havet och hade självklart hoppats på dagensbokskribenten Lina Arvidssons fina debutroman Det borde finnas regler.

Vi på Dagensbok kastar oss förstås över nominerade böcker och återkommer med vad vi tycker! Sist men inte minst, vilka tror ni vinner och vilka saknar ni bland nomineringarna?

Similar Posts:

• Zlatan + Fotboll = Sant
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Starkt om det svåraste svåra
• Nominerade till Augustpriset 2019
• Och de nominerade är…

Marie, Anna Liv, Camilla, Emelie och Lina på bokmässan

Om ni följer Twitter har ni säkert hört att hela bokbranschen har boksmälla idag. Det gäller dock inte på Dagensbok där vi rivstartar oktober med recension av Johannes Anyurus nya bok om sin pappa, En storm kom från paradiset. Dessutom presenterar vi vår topplista för september där vi listar de allra bästa böckerna just nu. Och precis som septembermånaden här på dagensbok.com innehåller den bara titlar från nordiska författare och hela tre diktsamlingar har kvalat in på listan!

Oscar skriver om Wunderkind av Nikolai Grozni, en självbiografisk roman som bäst kan liknas vid åttiotalsserien Fame förflyttad till Folkrepubliken Bulgarien. På fredag skriver jag själv om Åsa Ericsdotters sjunde roman på 13 år, jag nästan hoppas att jag ska tycka illa om den eftersom jag har tyckt så gott om allt hon tidigare skrivit. Men även Äktenskapsbrott talar direkt till mig. Mot slutet av veckan har Eva läst kulturjournalisten Petter Lindgrens nya diktsamling Jag tänker på Storm Petersen.

Similar Posts:

• Nordisk litteratur + september = Bokmässa!
• Ny vecka på dagensbok.com
• Veckan på dagensbok.com
• Isländskt på bokmässan
• Linas tio i topp från bokmässan 2012

Jag tror det är så man måste förstå En storm kom från Paradiset, boken Johannes Anyuru skrivit om sin far.

Ni som inte vill veta vad det står på de sista tio sidorna skall sluta läsa nu.

Romanen inleds av att ugandiern P – vilket visar sig vara Anyurus far – brutalt förhörs av militärer i Tanzania. De misstänker att P är på väg till Uganda för att bistå Idi Amin medan P påstår att han skall till Zambia och arbeta som pilot.

Det är ett förhör som inte skiljer sig stort från andra förhör man stött på, inte minst inom mer hårdkokta filmer och tvserier, även om Anyuru är en känsligare skribent än 99% inom den här genren. Förhörsledarna är brutala och spelar med falska kort. Vi får flashbacks till en våldsam barndom och vi får följa stridspilotsutbildningen i Grekland.

När militären förstått att P inte döljer någon information skickas han till ett oansenligt läger för andra ugandier. Efter att ha återhämtat sig något börjar han snart löpträna 3 timmar om dagen och försvinner springande från lägret. Han flyr till Kenya, går ner sig, träffar vit kvinna och flyttar till Sverige.

En bit in i romanen får vi också glimtar av författarens egen oroliga, rotlösa uppväxt i Sverige. Den här första räckan händelser – pilotubildning, brutalt förhör, läger, flykt, misär, träffa vit kvinna och flytta till Sverige – utgör del 1 av romanen och upptar 230 av 240 sidor.

Bitvis under dessa första 230 sidor så tappar jag intresset. Anyuru är väldigt bra på att gestalta hur P alltid är lite för trött, lite för uppgiven eller känner sig som en spelpjäs i ett större drama som han inte kan överblicka. Det enda han är riktigt stolt över är att vara pilot, och det får han aldrig bli.

Men samtidigt, jag väntar med otålighet på att vi skall lämna detta dramatiska, mörka, laglösa Afrika. Att jag skall få en förklaring, att det jag läser skall sättas in i ett sammahang som jag själv känner igen, som är kopplat till sonen och författaren.

Det går att hävda att de 10 sista sidorna bestämmer vad vi har läst. Pappan – den pappa som lever sitt vuxna liv i Sverige – får vi bara möta i glimtar, men han förefaller gå ner sig, har ingen kontakt med sina barn, dricker för mycket och lyckas inte hålla kvar något arbete.

Men – och det är detta som gör berättelsen så otroligt drabbande – romanen är inte en skildring av ett liv som landar i svensk misär. Bokens envetna fokus är på denna avgörande fas i livet, när P torteras, slängs i läger och flyr. Det är där livet rinner ur honom, detta oavsett hur det sedan hade fortsatt.

Det är som att romanen vill säga att en rad händelser förvägrade honom det öde som annars skulle varit hans. Berättelsen påminner på detta sätt om vissa romaner skrivna av personer som, normalt som tonåringar, överlevt nazisternas förintelseläger. Det som hände i lägret gjorde att deras liv sedan blev riktningslöst, det kunde aldrig ta formen av en biografi.

Detta: du kan knäckas och förbli knäckt men ändå vakna upp morgon efter morgon till samma ofortsättbara vardag. En tröstlöshet – en frånvaro av liv – griper tag i kroppen för att sedan aldrig försvinna. Jag tror det är roten till detta anti-biografiska tillstånd, denna ödeslöshet, Anyuru velat skildra.

Similar Posts:

• Åttital
• Akilles 2003
• Att söndersprängas till en helhet
• Fiktionen börjar och slutar på biblioteket
• Augustprisnomineringar 2012

En civilisation utan båtar är Johannes Anyurus litterära verk som består av en dag- och nattskildring under sommaren 2011. En sommar då Johannes blev tillfrågad om en plats på Ship to Gaza som skulle avgå från Grekland. I konkret form tar sig resan plats från Sverige till Grekland för att sedan aldrig få tillåtelse av den grekiska makten att resa på det så kallade internationella vattnet till Gaza. Anyuru, med resten av de förmodade blivande passagerarna, är i ett Aten där ständiga försök till uppror sker. Där folket säger sitt! Johannes Anyuru ger en livs levande skildring från ett protesternas torg. Politikens tystnad i konkret upplevelse visar sig vara maktens farligaste vapen. Till skillnad från människorna, vars viktigaste vapen är det sagda ordet och där tystnad blir mänsklighetens mest självdestruktiva skada.

Den abstrakta resan blir en annan. Anyuru tar läsaren med på en personlig resa där vi får uppleva starka föreställningar om rädsla, tvivel, och självbejakning. Min läsning fastnade särskilt på förhållandet mellan far och son. Johannes med far. Han beskriver att fadern är sjuk och dessutom inte vill att Johannes reser. Detta gör det till ett inre dilemma där författaren står mellan svåra val. Vi läser oss även till förhållandet mellan själ och kropp, skyldighet och skuld, och förhållandet till ord. Resan till Grekland blir en resa att finna ord. Att finna en insikt om ords värde. Vad är blåa ord i en blå bok på pärlemorfärgade papper? Vad betyder det att vi fått se bortom en nyhetsrubrik? En berättelse om Johannes Anyurus fruktan för
döden, för ordens makt och ordens ickemakt i en värld där tystnaden är den säkra vägen ut?

Anyuru når med orden till en yta som är svår att ta på. Som en yta under ytan. Han når med orden till fönsterglaset när det glänser med regn utanför och imma inuti. Med bildspråk och metaforer skalar han av hinnan som många andra lärt sig att leva med. Hinnan som blir till en vana och där man bara kan ana sanningen bakom.

Anyurus raka, autentiska språk är som delar av havet i våra händer. Blå fragment och blå sanningar som till en början är oklara att se. För sanningen är inte verklig. Vi människor är vana vid lögnen. Men sedan vänjer man sig till den blåa texten även om man oftast ser svart – liksom man vänjer sig till att söndersprängas till en helhet av det anyuriska språket. Det är som att han har tagit ett annat språk och omskrivit det till svenska. Inte översatt – utan tagit något från ett inre och lagt fram det på ett yttre. Den skrämmande levande skrivstilen får mig att känna Greklands luft i mina egna lungor.

Så till gränsen av söndersprängning till småbitar eller till helhet, där på gränsen till liv lika mycket som på gränsen till död – där betyder namn allt. Namn är ord. Om vi människor här i Sverige ser alla människor i Gaza med det namnet de bär – då blir de människorna mer människor och känns nära. Namnlösa är bara lösa och känns långt bort.

Minns mitt namn. Mitt namn är Mayson. Minns det.

Similar Posts:

• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont
• Åttital
• Sin pappas anti-biografi
• Att minnas bara rädslan
• Akilles 2003