På en bild från en manifestation 1964 står två människorättskämpar sida vid sida utanför Storkyrkan i Stockholm: amerikanen Martin Luther King och svenskan Katarina Taikon. Ändå är det förmodligen betydligt fler svenskar som känner till King än Taikon. Hur kommer det sig?
Under 1960-talet stod välfärdssamhället på sin höjd. Sverige intog en ledande roll som företrädare för jämlikhet och rättvisa för världens folk. Den nationella självbilden byggde på en idé om att Sverige var en plats fri från rasism, eller, som det ibland kallades, ”minoritetsproblem”. Men under samma tid inträffade något helt annat. Romers krav på bostäder, skolgång, arbete och ett liv fritt från rasism möttes av en kompakt mur av motvilja, hån och förakt, både från det officiella Sverige och från befolkningen i övrigt. Detta förhållande, mellan den dominerande historieskrivningen och de faktiska villkoren, är 1960-talets stora paradox.
Så skriver Lawen Mohtadi i förordet till Den dag jag blir fri. En bok om Katarina Taikon. En bok om Taikon, ja, men minst lika mycket en bok om situationen för romer i Sverige, en bok om diskriminering, fördomar och kampen för lika rättigheter.
Visst är det nedslående att höra samma unkna, irrationella argument eka genom decennierna. Samma ”jag är ju inte rasist, men …”. Inte minst för att jag läser Mohtadis bok tätt inpå Sveriges radios Ekots undersökning av diskrimineringen mot romer, där personalen på tjugotvå olika bensinmackar ljuger människor rakt i ansiktet om att där inte finns några bilar att hyra, för att strax därefter presentera ett tillgängligt utbud för det som numera kallas ”etniskt svenska” kunder.
För de romer som deltog i Ekots undersökning var dagen på bensinstationen bara ännu en dag, en vardaglig erfarenhet i en oändlig räcka. Jag kommer ihåg känslan från Katarina Taikons självbiografiska barnboksserie om Katitzi. Läste de där romanerna som barn med självklar, okomplicerad indignation: hur kunde så många främmande människor vara så ogina mot Katitzi och hennes familj? De kände dem ju inte alls!
Kanske är Taikons barnböcker om den frågvisa, envisa Katitzi, hennes syskon och deras liv med pappans kringresande tivoli en av författarens mest hållbara insatser? För den som känner henne genom Katitzi tycks i alla fall stora delar av biografin bekant, och det är spännande att plötsligt kunna ana de verkliga människorna bakom berättelserna. Så mycket man nu kan veta.
För det finns något undflyende med inte minst huvudpersonen i Mohtadis biografi. Delvis har det säkert med respekt att göra, delvis kanske med bokens anspråkslösa längd. Det är utmärkt att det äntligen kommer en biografi över Katarina Taikon och Mohtadis bok har många förtjänster. Den sätter in Taikon i ett personligt sammanhang och i ett politiskt. Den tecknar ett spännande livsöde och fungerar lika bra som en introduktion till svenska romers nutidshistoria. Jag hoppas ändå att det här bara är början.
Publicerad: 2012-11-20 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-14 18:59
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).