Om man nu prompt ska rita serier om ett gäng svenska gymnasiekids förgrämda identitetskriser och förvirrade olyckliga kärlekssituationer – hur bär man sig då åt för att intressegöra? Man klär dem i trikåer och ger dem superkrafter. Och låter dem gå superhjälteprogrammet på en i övrigt vanlig svensk gymnasieskola under slutet av 90-talet. Liksom i […][...]

Jag tänker mig att om en serieskapare bara fick teckna tillräckligt länge – låt säga några tusentals miljarders miljarder år – skulle han tills slut ha experimenterat sönder varenda möjlig form, förenat alla oförenliga element med varandra, täckt alla stilar och utforskat varenda vrå av sin fantasi. Och jag tänker mig att Joakim Pirinen är […][...]

Bakhåll fortsätter med sina snygga nyutgåvor av Sture Dahlströms romaner. När man nu kommit till den ovanligt fridfulla titeln Stilla dagar på floden från 1996 rör det sig om en mörkare och långsammare berättelse än vad som annars kunde förväntas av landets främste beatförfattare. Borta är de galopperande eskapaderna och den frustande sexualsurrealismen. Istället råder […][...]

En CP-skadad i en toalett, en kostcirkel formad som en svastika och en obehaglig figur som pissar i en barnvagn och säger "Såja, lite får man tåla om man ska bli sprutnarkoman". Jo, malmötecknaren Sara Granérs debutalbum äger en viss råhet. Den gräsligt galghumoristiska värld som frammanas i Det är bara lite AIDS befolkas av […][...]

Sätt upp ett badkar i ditt sovrum, fyll det med rinnande vatten och när du badat färdigt kommer du under badkaret att finna två lökar. Skala dem mycket noga, ät sedan upp dem och du kommer att få din käraste önskan uppfylld. Om det vore så enkelt som i sagorna. Där det omöjliga uppdraget löser […][...]

I Les Murrays diktning framträder rösten hos en man som gått i konflikt med livet. Det är omsorgsfull mobbing under uppväxten. Det är modern som dör när hon föder honom. Och så hans svarta hund, depressionen. Den svarta hunden är också titeln på senaste svenska Murrayutgåvan. Murray, den bråkige och konservative bondgårdspoeten från Australien som […][...]

Det slår mig när jag läser Mian Lodalens roman Dårens dotter att det finns något djupt tvivelaktigt i att berätta en historia genom ett barns ögon. Kan en vuxen verkligen göra anspråk på barnets upplevelsevärld? Förstås har man minnen, men inte fullt tillträde till dem. Blicken bakåt silas genom tjocka filter av vuxenhet. Bara ett […][...]

Svårt med romaner som håller sig mittemellan. Antingen fortsätta läsa och hoppas att det ska börja arta sig. Eller lägga ner med förväntan att nästa bok är bättre investerad tid. Eller också fortsätta läsa bara för att få veta om man borde ha lagt av. Men ibland är inte svaret självklart efteråt heller. Ungefär så […][...]

Faïza Guènes roman Drömmar för dårar har visserligen förutsättningar som bäddar för intresse: här finns ett turbulent område, en av de förorter som stod i fokus under Pariskravallerna 2005. Här finns ett angeläget ämne i fråga om segregation och etnisk identitet. Här finns också en huvudperson som i sin bitska kämpaanda är lätt att heja […][...]

Levnadslusten försvinner samtidigt som lutan går sönder. Året är 1958 i Iran och herr Nasser Ali bäddar ner sig i sängen. Där väntar han på att dö, fast besluten. Att någon i familjen ber för honom eller att frun bjuder på kyckling med plommon hjälper inte. Har man bestämt sig, så. "Jag känner inte längre […][...]