Visst är väl Henrik Bromanders enkla tecknarstil med dess halvgulliga, naivt storögda figurer (framställningen av Reinfeldt i Hur vi ser på varandra från 2005 koncentrerar hela hans maner) duglig, men i längden blir den övermåttan motståndslös och tvådimensionell. Han är en större berättare än tecknare. Milt sagt. Härligt då att han nu valt att hålla […][...]

För all del, sett till ingredienserna har Lars Krantz förutsättningarna för en ordentlig skräckberättelse. Här har man matat ålarna med en gammal gumma. Här finns kackerlackor med ansikten som keruber. Här finns en vanskapt pojke som ser ut som en mutation av huvudpersonen i This is England. Allt i svart flödande tusch, lika mörk och […][...]

”Världens tårar är konstanta”, sa Beckett. Ändå har mänsklig ledsenhet hunnit varieras en hel del hittills. Under antiken sågs melankolin som ett sjukdomsliknande tillstånd mellan genialitet och galenskap. Medeltidens människa gjorde istället kopplingen till moraliska brister. Från renässansen till romantiken handlar det om ett slags existentiellt drama. Därefter biologiseras melankolin, och med Freud kommer vår […][...]

Originalutgåvan av Pär Thörns novellsamling En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk, som omskrevs här av Bo Cavefors i december 2005, är slutsåld sedan flera år tillbaka. Det är synd. Detta märkliga stycke litteratur förtjänar större spridning än vad en upplaga på 350 exemplar tillåter. Formeln vardag + vansinne kan tyckas lättköpt […][...]

Filmen är bättre. Den där regeln om att tjusningen med boken jämfört med filmen är att läsaren själv får föreställa sig och fylla i med sin egen fantasi och så vidare – den är alls icke vattentät. Jag har sett No Country for Old Men två gånger och ser gärna om denna stilfulla, mångbottnade Texasaction […][...]

Ingo Schulze kan sammanfattas som den typ av författare som funnit ett koncept i form och sedan renodlat det hårt. För honom gäller vardagsberättelser bakom vilka – oftast genom slutet – låter anas ett bakomliggande större. Må vara en antydning om övernaturlighet, surrealism eller psykisk instabilitet hos huvudpersonen. Snarare än klimax på ett konkret plan […][...]

Jag vet inte vad ett cartesianskt subjekt är. Jag vet inte vad pointillistisk betyder. Och jag vet inte vad Kants kategoriska imperativ innebär, vad euklidisk geometri handlar om eller vad som skiljer ett socialt faktum i durkheimsk mening från andra sociala faktum. Men frågan är om det ändå inte är värt att ta sig igenom […][...]

Det är underligt hur mörker och misär ibland kan framstå som det mest utmärkta ämnet för lyriska beskrivningar. Den fiktiva centralafrikanska stad som Konturer av den dag som nalkas utspelar sig i är en hård smältdegel av förtvivlan och girighet, en solhet dammande virvel av postkoloniala effekter. Religionen har blivit hårdvaluta, en handelsvara för folket […][...]

En trend just nu: söner som söker kasta ljus över sina fäder. Erik Wijk beskriver sin gåtfulla enstöring till farsa i Allt vi här drömma om. Nils Claesson lär uppdatera den gängse bilden av Slas i Blåbärsmaskinen. Och Carl-Johan Vallgren skildrar – om än inte sin egen far – en son i eftersvallet av en […][...]

För några år sedan kom Umberto Ecos Om skönhet, en månghundrasidig genomgång av skönhetens historia från antikens till våra dagar. Säkert en angenäm bok, men nu följs den upp av ett ämne som ju är minst dubbelt så spännande: fulhet. Tre saker kan konstateras om fulhet. Dels att den är tids- och kulturbunden och står […][...]